214 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON kunde man narra henne att själv ge ett botemedel för »att hindra tjuren att gå till kon»; vanligen sköt man över den förtrollade. En jägare, som »gått när faen i skole åtta dagar förut», hjälpte en av sina vänner, vilken kommit i råas makt, genom att lägga järn i bössan. När skottet small, försvann hon i samma ögonblick, och det tog till att tjuta i skogen, som det varit en hel krigshär. Hennes uppträdande sammanfaller ofta med dryckenskap och fylleri hos den anfäktade, och föreställningarna om hennes inbillade makt innehålla säkert flera psykologiska moment. Barnen av förbindelserna med »skogråa» brås alltid på modern. En skogsarbetare fick besök av två fina fruntimmer, som uppgåvo sig vara döttrar till en bonde, som man visste haft »maskepi» med råa. »Hade jag sett efter bak, hade di nog haft svans också», tillade berättaren. »Skogråa» levde eljes på många sätt på människors vis, hon hade namn som de, t. ex. Adelia eller Berg-lIli (Ili = Elin), och hon åldrades, om också icke så fort som de. En gammal kolare beklagade sig för råa, att han var så sliten och gammal, 60 år. »Va ä dä mot mäj, jag är trehunnra, ja», menade råa. Välbekant var även »sjöråa». Hon kallades på sina ställen även »rana» eller hade namn efter sin bostad, t. ex. »Lambergsfrua» (efter Lambergstjärnet strax utanför Karlstad) och »Hulttjärnsfrua» (Boda). Nere i vattnet hade hon sin boning och levde på människors vis. En sägen, som i ett flertal varianter är ortfäst på många ställen i Värmland, berättar: Det var en skeppare, som skulle till Lidköping och köpa säd. Där råkade han en fru, som ackorderade med honom, att han skulle taga med några säckar åt henne, när han for hem. Det gjorde han, och frun följde med, men när de kommo till »Lure bratt», blev han befalld att stanna och kasta säckarna i sjön. När han gjorde detta, brast frun i gapskratt, och på skepparens förvånade fråga svarade hon, att pigan gick där nere på vedbacken och sopade »kaser», och en av säckarna kom och slog henne i ryggen. Vid avskedet fick skepparen en näsduk med tre knutar; den första skulle han lösa, om det var stilla väder, den andra, om han ville ha bätte vind, men den tredje borde han låta vara. Men skepparen, som skulle