Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VÄRMLÄNDSKA ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 215
till Kristinehamn, lossade alla tre, och då gick det, så att fartyget
kom långt upp i Mariebergsskogen.
»Sjöråa» ger och förtager fiskelycka; ibland uppenbarar hon
sig som en stor »rågädda», som man skall akta sig att hugga
ljustret i, ty då kan man inte släppa utan får följa med i djupet.
En fiskare, som var ute på Vänern och drog vinternot, fick se
henne komma ur vaken och spruta etter på honom. Det är dock
inte så många, som sett henne själv, men desto oftare har man
iakttagit hennes farkost, en halv båt, och det är alltid tecken till
oväder.
Näcken är också känd. Han omtalas under skilda gestalter,
ibland som ett litet naket barn, som drager badande gossar under
vattnet och dränker dem (Rämen), ibland i en mera fantastisk
gestalt, »kritvit till färgen, men huvudet svart, och skapad som
en jämntjock järnbessman och en famn lång ungefär» (Ölme).
Jättarna förekomma också i folktron. Man har hört dem
bulta i bergen och visar »jättekast», som de slungat mot
varandra eller mot kyrkor. I Fjärannhallarna i Gustav Adolf sitta tre
jättar och sova vid ett stenbord, och de ha suttit så länge, att
hår och skägg växt genom stenskivan. Ingen har torts väcka
dem, ehuru tillfällen icke saknats. Till jättarnas värld torde ock
följande berättelse från S. Finnskoga kunna räknas. »Je va en
smågutt på en fem, sex år, å je va i stuga när Huskejo. Vi va en
fire, fem onger, för de va alle onga has Huskejo. De va en julkväl,
då kom e stor käring in mä en stor stav i hanna och en diger påse
på ryggen å fråga ätter vägen te Spiseberg eller Fjörannberg. ’De
ä ingen väg å itte nåe folk häller’, sa Huskejo, ’men du ska väl
sätte dä ner å få lite fängna, för dä ä jul’. ’Nej tack, ska itte ha
dramm’, sa käringa, ’nej, vis vägen’. Å Huskejo jick ut å skulle
vise vägen, å vi onga skulle ut vi åu å titte, å då stog de en
förfärdeli, hälvetes stor gubbe mä en diger påse på ryggen. ’Der
je peker nå, ä Spiseberg, å där je peker nå, ä Fjörannberg’, sa
Huskejo. ’Hårt ä närmst’, sa gubben. ’Jo, de ä te Spiseberg’,
sa Jo. ’Tack’, sa gubben, å itte meir san, å så bar de å. Å vi
kunne itte sove mä natta, för vi tänkte vi skulle ut å sjå de store
fäla, men da vi kom ut om mårån, da va de itte å sjå nåe.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0221.html