DEN VÄRMLÄNDSKA ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 215 till Kristinehamn, lossade alla tre, och då gick det, så att fartyget kom långt upp i Mariebergsskogen. »Sjöråa» ger och förtager fiskelycka; ibland uppenbarar hon sig som en stor »rågädda», som man skall akta sig att hugga ljustret i, ty då kan man inte släppa utan får följa med i djupet. En fiskare, som var ute på Vänern och drog vinternot, fick se henne komma ur vaken och spruta etter på honom. Det är dock inte så många, som sett henne själv, men desto oftare har man iakttagit hennes farkost, en halv båt, och det är alltid tecken till oväder. Näcken är också känd. Han omtalas under skilda gestalter, ibland som ett litet naket barn, som drager badande gossar under vattnet och dränker dem (Rämen), ibland i en mera fantastisk gestalt, »kritvit till färgen, men huvudet svart, och skapad som en jämntjock järnbessman och en famn lång ungefär» (Ölme). Jättarna förekomma också i folktron. Man har hört dem bulta i bergen och visar »jättekast», som de slungat mot varandra eller mot kyrkor. I Fjärannhallarna i Gustav Adolf sitta tre jättar och sova vid ett stenbord, och de ha suttit så länge, att hår och skägg växt genom stenskivan. Ingen har torts väcka dem, ehuru tillfällen icke saknats. Till jättarnas värld torde ock följande berättelse från S. Finnskoga kunna räknas. »Je va en smågutt på en fem, sex år, å je va i stuga när Huskejo. Vi va en fire, fem onger, för de va alle onga has Huskejo. De va en julkväl, då kom e stor käring in mä en stor stav i hanna och en diger påse på ryggen å fråga ätter vägen te Spiseberg eller Fjörannberg. ’De ä ingen väg å itte nåe folk häller’, sa Huskejo, ’men du ska väl sätte dä ner å få lite fängna, för dä ä jul’. ’Nej tack, ska itte ha dramm’, sa käringa, ’nej, vis vägen’. Å Huskejo jick ut å skulle vise vägen, å vi onga skulle ut vi åu å titte, å då stog de en förfärdeli, hälvetes stor gubbe mä en diger påse på ryggen. ’Der je peker nå, ä Spiseberg, å där je peker nå, ä Fjörannberg’, sa Huskejo. ’Hårt ä närmst’, sa gubben. ’Jo, de ä te Spiseberg’, sa Jo. ’Tack’, sa gubben, å itte meir san, å så bar de å. Å vi kunne itte sove mä natta, för vi tänkte vi skulle ut å sjå de store fäla, men da vi kom ut om mårån, da va de itte å sjå nåe.»