Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON
Tomten eller nissen, som han kallas på sina ställen i västra
Värmland nära gränsen, bor tillsammans med människorna, vakar
över stall och ladugård och bistår människorna på många andra
sätt. Hans dräkt beskrives mycket olika, än har han »gvit lue»
(S.- Finnskoga), än »röd hätta och svarta vadmalskläder» (Dalby),
»grå jacke å rö trinmösse» (Alster), eller en »trinn hatt, änne
som ett kaffelock» (Rämen), »stor grå hatt, grå tröja och grå
byxor» (Gåsborn). Det blir aldrig fjät efter honom, även om
man ser honom springa på nyfallen snö. Ofta ser man honom,
men låter man honom sköta sitt, tager han ingen notis om en.
Men sköter man djuren illa och svär och gormar i stallet, eller
retar man honom, kan man råka illa ut. En dräng stod och
tittade på en tomte, som slog kana på en damm, och när tomten
ramlade omkull, brast drängen i skratt men fick då en duktig
örfil. Ofta bor han under uthusen och säger till, om han på
något sätt besväras. På ett ställe i Dalby hade de två hästar, som
fodrades lika, men den ene blev mager, medan den andre höll
sig väl. Till slut var det en orädd dräng, som gömde sig i
stallet nattetid, och då fick han se tomten sätta sig på den magra
hästen »å slå å kör, satt skumma datt å kampen», och ge fodret
åt den andra. Orsaken var, att hästen »stod på tomtens bord»,
men sedan han flyttats, blev allt väl.
Forsgubben är den nu försvunna bäckkvarnens tomte. Ibland
kan man få se honom nere i hjulhuset eller höra honom sjunga
»Den signade dag» eller »O herre, slipper jag ej in, o fader, är
jag mer ej din, har jag ej bröllopskläder?» Någon gång kan
han t. o. m. visa sig i kvarnkammaren. Offrar man till honom
tre torsdagskvällar å rad, sista gången en svart katt, får man
höra honom spela. Även forsgubben kan bli förargad; en gubbe,
som tog in hästen i kvarnhuset, därför att det var snöyra ute,
kastade han ut med både häst och säckar. När kvarnen stannade,
var det ofta forsgubben, som höll hjulet med armarna och spände
imot med fötterna. Kastade man i litet säd eller mjöl, gick
kvarnen snart och fortare än förut.
Forsgubben torde väl vara identisk med »strömgubben»
(Bjurtjärn), som bor i alla bäckar, som flyta norrut. Den som kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0222.html