DEN VärmMLÄändSka aALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 217 ’»spela på vänster», han har lärt av strömgubben, men han är då också uppskriven i en bok med en droppe av sitt eget blod. Det finns också »kölnegubbar» och »bastugubbar», och även i sätern och vid kolkojan träffar man på tomtarna med deras karakteristiska drag. De hjälpa till med milan och väcka karlarna, ibland något omilt. En, som krupit ner under ett kolsåll och somnat, fick en skovel stybb över sig, när det blivit »varme i en kolpjåk», och för en annan, som låg stilla, när de ropade, togo de bort kujdörren. De voro dock ej goda att bli osams med. En kolare, som blivit ovän med dem, drogo de ut ur kujan, lade så hans huvud på huggkubben och yxan »ijämte». En bonde, som låg i sätern, fick en kväll besök av en liten gubbe. Det fanns en brännvinskagge i rummet, och den gick tomten och sparkade på. »Vill lellen ha säj en sup», sa bonden. Då gav sig tomten av, men bonden ångrade sitt skämt, ty han blev ordentligt sjuk efteråt. Till och med i gruvan finns det tomtar, som kasta ner sten, om arbetet pågår för länge om kvällarna, men på morgonen störa de ingen. Den värmländska folktron känner också gasten, maran och varulven. Om ett barn mördas, blir det en gast lika länge, som barnet egentligen skulle fått leva. Han har skepnad av en otäck fågel, »nästan utan fjädrar och med vingar som ett par brädlappar» eller som »ett förskinn med hängande remmar». Han har ett hemskt läte och är farlig att råka ut för. Även en »gastuggla» omtalas. I båda fallen är det antagligen berguven, som är originalet till folkfantasiens skapelser. Om bruden omedelbart efter bröllopet kryper genom en »märrsele» (i äldre folktro en fölhamn), får hon lätt att föda barn, men dessa bliva då maror, d. v. s. varelser, som om dagen äro vanliga människor men nattetid måste påtaga sig en »hamn» och plåga människor och djur. Husdjuren skyddade man mot maran genom att hänga upp »markvestar» (häxkvastar) i spiltor och bås, men när man hämtade dem, fick man icke »korsgå en väg, på vilken det förts lik» (Grava). Föreställningarna om maran ttillhöra de allmännaste och mest spridda inom den europeiska folk-