218 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON tron!, och något liknande gäller om varulven. Att människor påtogo sig varggestalt, skall ha varit en över hela Europa spridd tro; »varulvsepidemier» omtalas, då många människor avlivats som misstänkta för att ibland uppträda i vargskepnad.2 Både maror och varulvar strävade att bli fria från sin förbannelse. I en gård i norra Värmland fingo drängarna en kväll höra ett krafsande på dörren och öppnade. En stor, svart hund kom in och började bita omkring sig. En av pigorna, som han särskilt vände sig emot, slog en gryta med kokhett vatten över honom, så att han flydde under förskräckliga tjut. När husbonden kom på morgonen för att väcka drängarna, fann han en av dem alldeles skållad. Han var alltså en varulv, och han hade velat döda den flicka han älskade och dricka hennes hjärteblod för att bli kvitt förtrollningen. Med varulven torde icke få förväxles vitvargen, varom berättas: »Det var en strykare, som ställde om, så att ett helt jässböslag blev vargar. De hade väl aldrig fått någon ordning på det, om det inte hade varit en, som hade skjutit en (sådan varg), och då hade han en ulltröja under huden. De kallas vitvargar, för di va vita.» »Vita» är perf. part. av ett gammalt verb vita, förtrolla, och vitvargen är alltså en förtrollad varelse. Gyllenius har känt till denna folktro. »Uthi thenne månan (maj 1665) kommo til Warnhums Sockn wildhe ulffar, som om ljuse dagen inlupo uthi gårderna, beeto och sargade många menniskor.== Vthi öster Wijk kom en wijte eller wildwargh fram om dagen, och ihiälbeet bandhhunden, sedan wille han in j Stugan, huilken war så dristigh, at han icke kunde drifwass thädan; bleff alltså ihiälslagen aff Anders Larsson min Suärfaderss Ryttare. En sådan wild ulff bleff och uthi Wisnum widh Upsiön dödat vnder en gildrat Ståck j Diurehaget.» Djuren spelade ock en viktig roll i den forna folkfantasien. I regel innebär deras uppträdande faror. Om man är fastande första gången man hör göken om våren, blir man »dårad». Grodorna spruta etter, farliga äro ormslåa, som har gaddar i båda 1 Sydow, Folkminnen och folktankar, 1918, s. 135. 3 Se Nord. Familjebok och F. Grön, Historisk mystik i nutidsbelysning. Nord. Tidskr. 1909, s. 265.