DEN VÄRMLÄNDSKAa ALLMOGENS LlV UNDER GÄNGNA TIDER 219 ändar och är värre än själva ormen men lyckligtvis blott ser en liten stund vid middagstiden, och särskilt älman (larv efter skymningsfjärilnj. Om ens skugga faller, där en älma sitter, hugger hon till, och man får då älmungar i kroppen, som värka ut. Det finns också sjöormar, lindormar och drakar. De sista kunna sluka människors skugga och därigenom tillfoga dem sjukdom. Naturligtvis kunde folktraditionen också berätta om gömda skatter. En gubbe gömde pängar i en kålsäng och sade, att dem skulle ingen taga upp, förrän de plöjde med tuppen och harvade med hönan. En liten flicka hade hört orden och berättade det, och så lagade »de i ordning små skäcker åt tuppen och en liten harv åt hönan» och lyckades få upp pängarna. En vallflicka fann en kista med kyrksilver på Ekesbärget i Ekshärad, och i kistan låg en orm. Hon lade katekesen på kistan, medan hon gick efter folk. Men när man kom dit, fann man boken på en sten och intet vidare. Vanliga äro berättelserna om att man är nära att få upp kitteln eller grytan med skatten, men så kan en av grävarna icke hålla sig från att säga ett par ord: »Nu har vi honom» eller »Håll i», och så är det slut. Även frialysta platser förekomma. Ett ganska märkligt exempel är en lund av åldriga lindar i Bjällerud i Grava socken, cirka 2 mil NV från Karlstad. Lunden har enligt en ännu levande tradition flutit till platsen med syndafloden, och olycka drabbar den, som dristar sig att fälla något träd, en föreställning, som stärkts genom i mannaminne inträffade händelser. Måhända sammanhänger traditionen, som är en rest av gammal »trädkult», med ett fornminne i en eller annan form, och platsen vore värd ett besök av en fackman. Det mest bekanta fallet av fridlysning är Gillberga-enen*, där »prosten Göran» bundit pesten. Härom föreligger en utförlig sägen, som en gammal stavnäsbo, då bosatt i Multrå i Ångermanland, upptecknat ur minnet. Han låter G. leva under medeltiden och studera »svarta konsten» i Wittenberg, där han tog examen i sällskap med två andra. G. borde egentligen ha varit den förste, men hans lärare satte honom sist, och den som kom sist, honom skulle den onde ha. Men när den onde 1 Se Del I, s. 84.