220 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAamMUELSSON - kom, tvang G. denne att taga vad som kom efter sig, och så miste G. skuggan. Så kom digerdöden till Värmland. Det var en gosse och en flicka med lie och räfsa. Gossen slog slätt, och flickan rakade slätt, men G. band dem vid enen på Gillberga prästgårds ägor. Den, som fick syn på gossen och flickan, var dock en trollkunnig piga i prästgården, som sedermera blev bränd*, och först när prosten tog henne i hand, kunde han se barnen. I det föregående ha anförts åtskilliga berättelser, som kunna räknas som folksägner i egentlig mening. Även bland Värmlandsallmogen ha många sådana varit kända, och ett stort antal av dem ha vid skilda tider upptecknats (av Axelsson, Borgström m. fl., vid dialektundersökningarna och på annat sätt). I allmänhet äro dessa »historier» s. k. ortfästa sagor och sägner, d. v. s. de tillhöra det slag av berättelser, som äro kända från snart sagt alla delar av vårt land och som vandrat ofta långa vägar från ort till ort och därunder blivit hemmahörande å en plats på det sätt, att händelserna i sägnen berättas ha passerat just där. Mången gång torde sägnen närmast härstamma från böcker. Några exempel på ortfästa sägner må anföras. Berättelsen om kolaren, som på trollets fråga om vad han hette svarade »Själver» och sedan slog henne i baken med en brand, så att hon skrikande sprang ut och ropade: »Själver slog mig, själver brände mig», men från skogen fick svaret: »Ha det så gott, ha de så gott», en variant av berättelsen om Odyssevs och Cyklopen, är en av de mest kända sägner i Värmland och finnes antecknad från ett flertal platser. Detsamma gäller historien om bonden, som fick skördehjälp av trollen men miste sin bästa ko, och om berggumman, som bad att få låna kärnstaven med löftet »Fjåckedåcka di, stor kärngås» och också gav tillbaka staven med en stor smörklump. Ofta växla dock detaljerna, så i den sista historien, där kärnstaven kan vara utbytt mot »greschla» (brödspaden). Bland bekanta ortfästa sägner må som exempel nämnas berättelsen om den starka jättedottern, som blev gift med en bondson och tåligt fördrog sin mans hugg och slag, därför att hon mindes vad prästen läste vid vigseln (Rämen, S. Finnskoga, Kil), 1 Jfr s. 204.