DEN VÄRMLÄNDSKAa ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNa TIDER 221 om skogrån, som hjälpte kolaren, »krokade med näsan och släckte med svansen» (Gåsborn, Gustav Adolf), tomtens nya kläder (Brattfors m. fl. socknar), tomten och rågaxet (Brattfors, Visnum-Kil), Hobergsgubbens faddergåva (Visnum-Kil, S. Finnskoga, Köla, Eda), om den livdömde, som skulle köra till Stockholm på vissa timmar (Fryksdalen, Kil, Visnum), de dödas gudstjänst (Södra Råda och i Amerikal) o. s. v. Den kända berättelsen om »Hybbelejen och Lambergsfrun» är en sådan ortfäst sägenvariant. Hos Borgström förekomma flera dylika, t. ex. jätten, som ville veta, hur varmt det var i Värmland, Finnsagan (i ett par uppteckningar) o. s. v. Måhända föreligger i nedan anförda berättelse en variant av den bekanta sagan om den visa jungfrun, som förekommer i Ragnar Lodbroks saga och som av Messenius inlagts i skådespelet »Disa». En livdömd fick löfte om nåd, om han kunde äta upp »den ofödde under jord och ovan jord, under sol och högt uppe i skogstopparna». Då gjorde han så, att han tog en gris ur en sugga, som var »teress å grise», och så hade han jord på huvudet och klättrade högt upp i ett träd och åt upp grisen. I en nyligen publicerad uppsats2 har Emil Herlenius meddelat flera exempel på sägners ortfästning och uppvisat prov på folkfantasiens förmåga att, i detta fall orättvist, anpassa sägenstoff till bestämda personer och omdikta det. Något likartat föreligger sannolikt i berättelsen om Bo Ribbing, som skulle spelat stum, tills han var 20 år. Sägnen har upptecknats under dialektundersökning i Visnum av Norberg 1902 men har antecknats i en något avvikande form redan av Tilas på hans värmlandsresa. Utrymmet förbjuder dess återgivande här. Även Djurklou har publicerat varianter av folksagor från Värmiand. I alla sagor, sägner och berättelser, varom här en antydan givits, har folktron haft ett rikt material att leva utav. De ha satt fantasien i rörelse, ibland kanske på ett mindre sunt sätt; åtminstone förtäljes det allmänt, att barnen blevo så vettskrämda, att de icke tordes »sticka näsan utom knuten». Men »historierna» voro också ett uppskattat nöje på söndagseftermiddagar och långa 1 Jämför också S. Samuelsson, Värmländsk folktro. Fataburen 1912, s. 72. 3 Sant och sägen om »Grevinnan på Apertin». Värmland förr och nu 1920.