222 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON vinterkvällar, och kringvandrande hantverkare och andra, som kunde berättarkonsten, voro värderade och på samma gång själva roade. Ännu kan man träffa en och annan, som icke glömt gångna tiders sägner, och den som skriver dessa rader erinrar sig med tacksamhet flera sådana berättarkonstnärer, särskilt i Södra Finnskoga, som beredvilligt läto honom få del av sitt hart när outtömliga förråd. En av dem hade också ett utomordentligt minne för visor och kunde t. ex. hela tolvtalsvisan, den långa visan om slaget vid Trången och många andra. Värmlands allmoge har ägt en stor skatt av sådana, och ännu på 1890-talet kunde man få höra gamla folkvisor sjungas. I allmänhet torde de liksom folksägnerna varit gemensam egendom för vårt land, och därför har det icke synts nödvändigt att belasta det begränsade utrymmet med att anföra några sådana folkvisor, ehuru ganska många uppteckningar från våra dagar förelegat. Som en kuriositet må anföras, att den falska folkvisan om kämpen Grimberg tycks ha varit ganska känd i Värmland. I Eda har den upptecknats med två melodier och i 28 strofer på formriktigt riksspråk, och förf. antecknade i Dalby 1898 en mycket folklig variant. Några vall- och vaggvisor återgivas, då de måhända kunna betecknas som varianter, om ock avvikelserna från kända uppteckningar äro obetydliga. 1. Ja ska sjong för liten min ä tjene mäj e kake. Om ja inte kaka får, ska ja låta vagga stå, å lellen han får gråte. (Norra Ny 1898.) 2. Å ikorrn, han jeck uppå änja å slog, å då må ni tro han snörde. Tita ho rake, å duva ho drog, å lelle grå katta ho körde. inte körer ja mera i dag, två öre ska ja ha, två lo pepparkorn, trana blåser i jägarhorn, så brömsarne de brumma, å katta slår på trumma,