224 ARVID RUNESTaAam OCH SIXTEN SAmMUELSSON En pojke hade stulit en kniv. »Knivtjyv, Knivtjyv», sa trasten. »Hur va skaftet», fråga’ pojken. »Benvit, Benvit.» »Ja, här har du den då», sa pojken å kasta kniven på backen (Vitsand). Landskapet har också ägt en folkdiktning, om ock av relativt anspråkslös art. Många exempel skulle kunna anföras, om utrymmet tilläte. Ett par må åtminstone nämnas, såsom visan om »Röbergsfrun», vars förf. dock torde vara en bildad person, visan om den för svenskarna olyckliga striden vid Trången d. 25 april 1808, vars ord och melodi kyrkoherde Bromander räddat undan glömskan1! samt visan om bruksförvaltar W. och hans kärlek till ett sjörå eller skogsrå. Borgström hörde den allmänt sjungas i Fryksdalen, medan W. ännu levde. I Älvdalen erinrade sig de gamla ännu på 1890-talet, att de ofta hört den, men orden voro glömda. Till förströelserna hörde också »gissegåtorna», varav några prov må anföras; en del ganska fyndiga sådana lämpa sig icke för tryck. »Ingen kom in, där ingen va hemme. di söp å di åt, och ingen feck mat. Å di slogs å di svor, och ingen feck stryk. Å like låg på golve, och ingen va dö.» Två personer, som båda hette ingen (Nyed). »Boen körde i vall tre magre svin, miste fyra. Om hösten va boen ätter sine sju gödde svin, å ingen får tas ifrå å ingen lägges te.» Drängen hette Miste (N. Ny). »Två stär i sky, Två står i ly, Två visar vägen till by, Fyre gångandes, Fyre hängandes, En slängandes.» Kon (Brunskog). 1 Värmland förr och nu 1920.