DEN VÄRMLÄNDSKa ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 225 »Större än e lus, minnre än e mus, fler fönstre än på konungens hus.» Fingerborgen (N. Ny). »Ett fjus mä röe krötter, å så kommer en svart tjur å körer ut dom.» Glöden i bakugnen och ugnsrakan (Brunskog). »Tvåben (bonden) stog på tjugefyreben (harven) och rofte på Vinnspjäll (drängen): kom å lös Lurbann (hunden), eljes kommer navverskafta (vargarna) frå dårfjälla (skogen) å röcker bort rotmössa (svinen)» (Grava). »Det står en man i haverlann, grå om huve, röder luve, han kan vecke, han kan stecke men inte gå.» Tisteln (Ur Dybecks Runa). Värmlandsallmogen hade också och har väl än en rikedom på ordstäv. Ensamt från en lokalt begränsad trakt ha samlats och publicerats flera hundra sådana (av Lind, se litt.-fört.). Här nämnas endast några mindre vanliga, av förf. upptecknade. Tänk om jä hadd makt, men de kollet könnerann har inger horn (N. Ny). Somme kalver ä rosete, å somme ä rö, å di, som inte vill leve, så får di dö (uttrycker resignation) (Grava). E te mäj å två te tjyven, sa boen, när han satte rover (Grava). Han ä så full i hunn, så valpan skäll in (Sunnemo). Dä int länger mälla bärjan, än dä trollan råkes (N. Ny). Den sum täck dö i vårskarpen å stå upp i korvatiden (Dalby). En ska hogg ämnven, me’n en ser-n (N. Ny). Di dummerst bönneran får di störst joläppla (Ekshärad). När ja hörer klocka, vet ja, hår körka ä (Ekshärad). Nu först kan ja se, sa den, som klöft å sä ögnlockan (Ekshärad). Där röken ä, följer varmen mä, sa käringa, satt i dömma (dimman) å frös ijäl (Ekshärad). Um all kollet (kulliga) nöt had horn, fing int di anner gå vägen för dom (N. Ny). Hadd jä makta, som jä har arta, så skull jä snu dä å skeck skinn te garvern (N. Ny). Det är inte gott för en gammel hunn te huke 15 — 20102. Värmland. III.