232 Erik Falk medföra en stadigvarande ökning av räntorna till kronan från provinsen. Från kronans sida var detta den ledande synpunkten, när det gällde kolonisationen; det var främst i skattkammarens intresse, som man arbetade på obygdens uppodling. Särskilt sedan en stark konungamakt tagit ledningen av rikets öden från Gustav Vasas tid, blev det kraft och fart i arbetet på utvidgning av den odlade bygden. Gustav Vasa utfärdade flera påbud om upptagande av nybyggen. Härvidlag framträdde såsom mycket viktig frågan om äganderätten till ouppodlade områden. Gustav Vasa, som alltid hävdade statens rätt till det yttersta, sökte göra gällande kronans äganderätt. Med framgång kunde detta ske i Norrland, där det verkligen fanns stora områden, som ingen gjorde anspråk på. Rörande obygderna i vissa delar av Norrland utfärdades den 20 april 1542 ett ofta citerat brev, »att sådana ägor, som obygde ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till och ingen annan». Men detta brev gällde Ångermanland, Medelpad, Hälsingland och Gästrikland och har sålunda ej någon betydelse för Värmland. I detta landskap fanns i själva verket ej sådan herrelös mark. All jord var där redan uppdelad mellan de olika hemmanen, och dessas åboar hade genom hävd vissa områden av skogen att begagna för sina behov. Gränserna voro visserligen merendels svävande och det i högre grad, ju längre man kom mot norr, därom vittna de ständigt återkommande gränstvisterna, som slutligen ledde till ett noggrant uppgående av rågångarna. Men att någon mark skulle finnas, som ej var uppdelad på hemmanen utan kunde anses för kronans allmänning, det ville man ej kännas vid. Domböckerna från 1600-talet vittna om att regeringen flera gånger lät efterhöra, om ej inom häradena funnos några kronoallmänningar, men ständigt förklarades av menigheterna på tingen, att några sådana ej funnos. I själva verket har detta från kronans sida erkänts, men en följd därav blev naturligtvis, att skogsmarken ej utan vidare kunde tagas från besittaren för att givas åt nybyggare. Men hos de härskande i landet framträdde även en annan tankegång, vilken nästan lika mycket hotade böndernas äganderätt. Gustav Vasa kände sig såsom en av Gud insatt förvaltare