FINNARNA I VÄRMLAND INTILL 1600-TALETS SLUT 233 av jordagodset Sverige. I denna sin egenskap hade han höghetsrätt över alla sina undersåtar och makt att se till, huru de skötte sig och sin egendom. Han hotade med att taga gårdar, som »le höra oss och Sveriges krona tilll» Makt- och vinningslystnad blandade sig här med en känsla vansköttes, från deras ägare av starkt ansvar för det honom anförtrodda riket. Denna uppfattning kunde även göras gällande rörande skogen, som ju ej gjorde riket den nytta, som vederborde. Det var mark, som var onyttig i ägarens hand och därför kunde tagas ifrån honom och av kronan givas till någon annan. Med ett modernt uttryck skulle man kunna kalla det en expropriation för det allmänna bästas skull. Att Karl IX hyllade en sådan uppfattning framgår av uttrycken i flera av hans skrivelser. Bönderna åter värjde sig och höllo sig till sin hävdvunna rätt; de avvisade dock ej alldeles tanken, att det allmänna bästa fordrade skogarnas upplåtande, endast det ej ledde till någon större skada för dem själva; dock ville de erhålla något vederlag för vad de avstodo. Under hela den finska bosättningen stodo sålunda två olika intressen emot varandra: å ena sidan regeringens att åstadkomma skattdragande nybyggen, å andra sidan böndernas att hävda sin äganderätt. På det hela drev regeringen sin vilja igenom, ehuru under ständiga medgivanden till bönderna. Man måste, när man studerar den finska invandringen, ha i minnet, att denna är framkallad av regeringen i dess intresse, och att bönderna i Värmland i finnarna fingo sig påtrugat ett nytt folkelement, som de i allmänhet helst skulle ha varit utan. Häri ligger grunden till de slitningar, som blevo en följd av finnarnas inflyttning till landskapet. Inflyttning av finnar till Sverige har förekommit redan före den stora invandringen i slutet av 1500-talet. Liksom befolkningen i andra områden med svagare åkerbruk, t. ex. Dalarna, plägade även finnarna ge sig ut såsom lejda arbetare för att söka förtjänst; särskilt brukade de taga tjänst hos bönderna över vintern för att tröska. Vanligen återvände de sedan till Finland med sin hopsparade arbetsförtjänst, och någon varaktig bosättning blev sålunda ej följden av denna invandring. Det var främst Mälarlandskapen, som fingo mottaga denna ström av finnar. Men en