FINNaARNa I VÄrRMLAaNnND INTILL 1600-TALETS SLUT 235 närmast överensstämmer med dialekterna i nämnda landskap. Dock torde en och annan även ha kommit från andra delar av Finland. En Erik Eriksson Botnekarl, som omtalas i Älvdals härads dombok, kan väl antagas härstamma från Österbotten; om en annan finne säges uttryckligen, att han var från Karelen. För övrigt förekomma i samtida handlingar ytterst sällan några uppgifter om varifrån finnarna härstamma. Orsaken till avflyttningen från Finland torde i de flesta fall ha varit fattigdom och behovet att grunda nya hem. Att dessutom åtskilliga utvandrade, som i sin hembygd kommit i konflikt med rättvisan, är väl antagligt. I varje fall var det en ganska blandad samling av finnar, som kom till Värmland. Där funnos strävsamma nybyggare, vilka ville arbeta hårt för att skaffa sig egna hem, men det fanns även mer eller mindre avsigkomna individer, uppvuxna såsom landstrykare, vana att leva på rörlig fot och svåra att bringa till ett lugnt och samhällsnyttigt liv. På grund härav erbjuder historien om finnarnas inflyttning så många olika bilder.1 Inflyttningen till Värmland. Redan tidigt visade Karl prov på sitt nit för uppodlingen av obygderna i hertigdömet. För att locka nybyggare lovades dem 1 De förnämsta källorna för min framställning äro domböckerna och fogderäkenskaperna (jordeböckerna) i kammararkivet. Spridda uppgifter hava hämtats ur andra samlingar. Sammanfattande arbeten om finnarna i Sverige äro Nordmann, Finnarne i mellersta Sverige och Lönborg, Finnmarkerna i mellersta Skandinavien. Vidare kunna nämnas för de värmländska finnarnas historia Jan Magnusson, Fryksdals härad och Finnskogar i äldre tider (Land och folk 1877—79) och M. Carlson, Den värmländska avvittringsfrågan. För finnarnas näringsliv hänvisas främst till BrRomanders uppsatser i Turistföreningens årsskrift, Höslåtter och lövskörd på Finnskogen (1901) och Svedjebruket på Finnskogen (1902). De viktigaste lagarna och förordningarna finnas tryckta i SchmedemManns Justitiæverk. — Av det mycket vidlyftiga materialet har jag ej kunnat genomgå mer än en del. Genom att fullständigt utnyttja alla tillgängliga källor skulle man säkerligen kunna lämna mycket fullständigare och noggrannare uppgifter, än jag här kunnat göra. Då utrymmet varit begränsat, har jag ansett det lämpligast att inskränka uppsatsen till finnarnas inflyttning och öden under 1600-talet och sökt giva en något så när fyllig bild därav. Finnarnas förhållande till bergsbriuk och järnhantering har jag endast flyktigt berört; det förtjänade eljest en grundlig undersökning. — Jag står i stor tacksamhetsskuld till arkitekten L. Bäckvall, vilken med största beredvillighet ställt till mitt förfogande sina omfattande samlingar till norra Värmlands, främst Ny och Dalby socknars, historia.