FINNARNA I VÄärRmMLand INTILL 1600 TALETS SLUuT 251 upprödja sig ett torpställe, deras gamla odalby till hinder och förfång; som nämnden vittnade så sant vara, som de berättade, vart han i fjol därifrån dömd, och att nämnden skulle taga det och uppkasta samma byggning; men när nämnden kommo dit och skulle efterkomma domen, satte han sig emot dem och böd ut hugg och slag, och blev därföre sakfällt till sina 40 mk penningar. Och blev med Västerrotnbönderna så förent och förlikt, att han skulle giva dem 30 rdlr, för det han skulle få njuta och behålla samma torp med den skog de honom därtill hava efterlåtit, dock med det besked och förord, att där han vidare hävdar och brukar, än de honom unt och efterlåtit hava, skall han utan nåder dädan flytta.» Men ofta stodo bönderna på sig och yrkade bestämt på verkställande av vräkningsdom, såsom framgår av Jösse härads dombok för 1668: »Näst tillsades Sigfrid Andersson i Trehörningen i Gunnarskogs socken, att han packar sig huvudstupa därifrån och kvitterar kronan havresäden, som han emot laga dom sått, emedan torpet utdömdes länge sedan, nämligen i salig hr Olof Stakes tid». Då detta ej hjälpte, upprepades domen vid tinget 1669: »Näst blev avsagt, att emedan finnestugan vid Trehörningen är tillförene åtskillige resor utdömd och nedriven, men åter på motvilligt vis emot förbud uppbyggt, vars åboer aldrig vilja eller kunna göra där något åttings- mycket mindre fjärdingshemman utav, utan lägga sig allenast på att utöda skog och djur. Därföre till att avskaffa det packet, gavs åter nu ordre igen att opbränna deras kyffe och hyddor, och det så ofta som någon hädanefter sig understår där att bygga.» Om finnarnas envishet att hålla sig kvar vittnar även följande utdrag ur Älvdals dombok 1683. Finnen Per Larsson i Näs, Dalby, hade klagat hos landshövdingen över länsmannen Daniel Nilsson, »att han hans torp förstört och utrivit samt honom hans kor avhänt haver». Vid undersökning av besvären fann emellertid rätten, »det samma torp är lagligen anno 1669 den 4 juni utdömt samt därpå av dåvarande landshövdingen givet första executorial den 15 maj 1670, andra resan den 1 mars 1673, tredje gången den 6 dec. samma år och länsman befallter torpet alldeles utkasta