252 ERIK FaAaLlLK och uppbränna. Ty kan rätten denna finnens otidiga klagomål ej annars anse än för domkval, därföre han sakfältes till 3 mk och för åtskillig motvilja mot så landshövdingens som nedrige executorers åtskillige executorial, kännes saker till 12 mk sm. De kor, länsmannen haver från finnen pantat, är skett för hos honom innestående kyrko- och kronotionde och dem därför låtit till betalning värdera.» Det är synnerligen ofta, som man finner, att man vägrat en finne att taga upp ett torp eller förhindrat honom att fortsätta, fastän han redan börjat bygga hus och svedja. Detta kan synas vara ett hårt och obilligt förfarande, ägnat att fördröja landets uppodling. Men i själva verket torde tillvägagångssättet ha varit välbetänkt. Därigenom sökte man förebygga uppkomsten av ett större antal alldeles undermåliga nybyggen, vilkas innehavare från början voro bestämda till nöd och elände. Med det brukningssätt, som då ännu var övligt, behövde varje nybygge vidsträckta marker; satte man en finne på för litet område, tvangs han att skada sina grannar. Trots försiktigheten med godkännandet av nybyggen blev fattigdomen stor på många ställen. En sak, som även ålåg nämnden, var att vaka över att bolbyarna fingo vederbörlig ersättning av finnarna för den jord, som de avstodo till dem. Som redan är sagt, förnekades ständigt på tinget förekomsten av några kronoallmänningar, utan jorden, även skogsmarken, var uppdelad på hemmanen, vilka betraktade den som sin tillhörighet. Bönderna vägrade likväl ej utan skäl finnar att sätta sig ned på deras mark. Detta berodde kanske i någon mån på deras vana att underkasta sig en kraftig regerings patriarkaliska myndighet, men det berodde även på att de ansågos ha rätt till ersättning och åtminstone i de flesta fall fingo sådan. Ofta gjorde bönderna och finnen upp saken i godo inbördes, annars fick tinget ingripa. Så ålägges t. ex. 1686 på Älvdalstinget finnarna i Degerberget att betala bördspenningar til byn Ljusnäs, vilket de försummat, fastän de i flera år bott på platsen. I något enstaka fall har nämnden befriat finnarna från avgiften; så heter det t. ex. i Älvdals dombok för 1653: »efter det torpet, som Philippus Persson haver upptagit vid Bjur-