FINNaARNa 1 VÄrRMLAND INTILL 1600-TALETS SLUT 259 knappast vara på annat sätt. Men i traditionen och sägnen har denna fiendskap förstorats på ett sätt, som ej svarar mot verkligheten. Det har talats om formliga finnkrig, det har sagts, att finnarna ofta lade sig i försåt för svenskarna och sköto ned dem med sina säkra lodbössor o. s. v. Berättelserna ge intryck av ett fullständigt osäkerhetstillstånd i de områden, där de båda befolkningarna gränsade intill varandra. När man går till källornas vittnesbörd, finner man emellertid, att här en verklig sagobildning har skett. Enskilda händelser ha i folkfantasien förstorats, och till sist har man kommit till skildringar, som sakna nästan varje grund. Att tala om finnkrig är under alla omständigheter överdrivet. Visst förekommo någon gång övervåld och blodiga sammanstötningar mellan svenskar och finnar, men de verkligen bestyrkta fallen äro ej många. Finnarnas historia i Värmland är blodig, det är sant, men det är mest om slagsmål och mord mellan finnarna inbördes, som den har att förtälja. Konflikterna mellan svenskar och finnar utkämpades i de flesta fall inför rätten och ledde ej till handgripligheter. Man kan snarast förvåna sig över att förhållandena utvecklade sig på ett så fredligt sätt. Jakten. Allra först torde väl jakten ha framkallat tvist, ty det låg i sakens natur, att finnarna, som ännu ej hade någon odling, skulle genom jakt söka få sitt uppehälle; hudarna voro dessutom en eftersökt handelsvara. Viktigast var älgjakten. Älgarna voro likväl kungliga djur, vilkas jakt var förbehållen konungen eller kronoskyttarna. Emellertid hade bönderna i Värmland rättighet att jaga en viss del av året mot skyldighet att hembjuda hudarna till kronan. (Förbjuden tid var från fastlagssöndag till Olovsmässan.) Ibland lämnades älghudar i skatt. Men finnarna brydde sig ej om några påbud om olovlig tid, ej heller höllo de sig på sin egen mark, utan när helst de fingo upp älgar, förföljde de dem och dödade dem, på vems mark det än var; de hembjödo ej heller hudarna till kronan utan sålde dem ofta i Norge. Härigenom kommo de i strid med både kronan och de bofasta bönderna. I klagomål från allmogen i Fryksdalen till Kristina tecknas