260 ERrIK Falk kraftigt finnarnas tillvägagångssätt: — — — »huruledes de finnar, som här kring och med oss bo och sittja, emot H. Kungl. Maj:ts stränga förbud den ena tiden efter den andra genvördligen och motvilligt öva alla skalk- och bovestycken, i det de till sig taga och hysa en hop med landstrykare, såsom komma ifrån Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarne och Bergslagen, och dels med dem, dels ock ensamma med sitt eget anhang stryka över alla våra skogar och fara efter älgdjur, vilka de understundom till stort tal där fälla och genast hemligen så afföra, att vi icke veta, vart de taga vägen eller vilka sådant göra, allenast vi se och märka de platser, varest djuren fällda äro. Och när slikt djurefällande sker, befinna vi esomoftast därutöver, att i skogarne här och där huggas sönder våre uppsatta giller, i sjöarne tagas bort våra båtar och ekier och i älvarne sönderrivas sloerne, som vi bruka i örefisket med andre slike redskaper. (Här anföres särskilt klagomål över finnarna i Bogen och över norska finnar, som i Fryksdalen fällt 9 älgar på en gång.) Ty fördrista vi oss härmed E. Kungl. Majt. på det underdånigste och ödmjukeligste att bedja och anmoda, det sådant argt grannskap måtte ifrån oss avskaffat varda och vi således med vår lilla egendom befredade.» (Underskrivet av 12 bönder i Fryksdalen.) Det är naturligt, att tävlan om villebrådet mer än andra tvister skulle leda till blodsutgjutelse, då parterna härvid möttes väpnade. Domböckerna bevara även minnet av ett par sådana strider; här kan anföras en från Höljes iövre Älvdalen, den nordligaste gården utmed Klarälven. Av rättegången framgick, att Carl Eskilsson Hare, en finne från Järna socken i Dalarna, jämte hans stallbroder Isak hade kommit in i Värmland på jakt. De hade först stulit en älg ur ett giller, som tillhörde Bengt Eriksson i Höljes, hade ätit upp köttet och gömt huden. När Bengt träffade dem i skogen, ville de ej tala om, var de gjort av den; dock syntes, att de stulit älgen, både på gillret och på benen och inälvorna, som lågo nedgrävda i en mosse. När Bengt gått ifrån dem, råkade Carl Hare och Isak på en björn, ävenledes på Höljes skog, »den de fuller fingo huden av, men icke förrän han hade skamföret Isak så illa, att han blev liggande i skogen och