264 ERIK FalkK Då finnarna, som redan är framhållet, ej odlade foderväxter, voro de för anskaffande av vinterfoder väsentligen hänvisade till myrängarna, och detsamma gällde den inhemska svenska befolkningen. Gräset på myrslogen avslogs vartannat år, vartannat fick boskapen beta på den. Finnarna togo ofta ingen hänsyn till de en gång utstakade gränserna, de läto boskapen gå, varhelst något bete fanns, de slogo gräset på myrslogarna, även om dessa lågo utom deras områden;, träffade de där på hö, som var upplagt i hässjor, togo de det ibland med sig hem. När bonden sedan kom till sin myrslog, fann han allt sitt arbete fördärvat, och så började striden inför rätten. I domböckerna förekomma talrika tvister om myrslogar. Några exempel torde vara nog. 1673 vid Älvdalstinget besvärade sig samtliga åboerna i S. Skoga i Ekshärads socken, »att dem vore en myreslog, som av urminnes vore brukad under deras hemman samt inom häradsskillnaden från Fryksdalen belägen, emellan Stora och Lilla Jangen, av finnarne i Fryksdalen avbrukad, man visste icke huruec. De begärde nu att få ett brev till länsmannen i Fryksdalen för att där fullfölja sin talan. Ibland kommo finnar och svenskar inför tinget i godo överens om betesplatserna. Så ingicks 1659 förlikning mellan två bönder i Överbyn i Fryksände (nu Vitsand) å deras och deras grannars vägnar och två finnar från Mangen, att dessa skulle få bruka alla myrslogar, som ligga öster om Mangsälven, och därför giva 11/2 tunna råg årligen. Svedjandet. Finnens viktigaste näringsfång var emellertid svedjandet, och det var detta, som framkallade den svåraste brytningen mellan å ena sidan finnarna, å den andra den svenska befolkningen och Sveriges regering. Svedjandet var, såsom redan är framhållet, gammal svensk sed, i det bonden därigenom skaffade sig ökad tillgång på foder och brödsäd. I ett sådant land som Värmland, där befolkningen var gles och de obebyggda skogarna stora, kunde man svedja utan att frukta, att skogen skulle taga slut. Här ansågs svedjandet rent ut vara förtjänstfullt, och 1587 utfärdade hertig Karl t. o. m. ett påbud, att alla bönder skulle svedja, och hotade dem med straff, som ej svedjade, så att de kunde så en tunna råg. Någon tanke på att själva virket i de avlägsnare skogsbygderna hade värde finner man ej vid denna