FINNARNAa I VÄrRMLAND INTILL 1600-TalLetTS sSLut 265 tid. Det förutsattes sålunda såsom något naturligt och riktigt, att finnarna i Värmland skulle svedja, ehuru hertigen säkerligen betraktade detta såsom ett övergående stadium, målet var alltid, att efter svedjandet skulle följa uppbrukande av jorden, så att man fick ordentlig åker. För finnarna blev emellertid svedjandet en huvudsak på ett annat sätt än för svenskarna: de upptogo endast obetydligt med åkerjord och grundade sitt uppehälle väsentligen på ständigt förnyat svedjande. Under förra hälften av 1600-talet tyckas svedjorna hava brunnit överallt i Värmlands skogsbygder på ett sätt, som måste ha givit landskapet en säregen prägel. På svedjefallet tog finnen skörd av råg eller rovor ett eller två år, sedan gav det bete ytterligare några år. Varje år upptog han vanligen två nya fall, ibland flera. Det var ej lämpligt att svedja överallt; man utsåg helst en sluttning, som ej var för sank; det var just där den präktigaste skogen växte. Snart nog hade finnen svedjat på de platser i närheten av hans stuga, som voro lämpliga. Då måste han söka sig nya svedjefall allt längre och längre bort. Där han fann läget lämpligt, högg han ned skogen, och om sommaren svedjade han. Ofta nog kom han in på mark, som hörde till bolbyarna och som bönderna i dessa tänkt svedja på. När finnarna blevo talrikare, gjorde de även intrång på varandras områden. Ofta var det nöden, som tvang dem, då de på något sätt måste förskaffa sig den förnödna brödsäden. Huru ofta det vär tvister om svedjefall, kan man se i domböckerna; under 1600-talet är det inga mål, som förekomma så ofta som de om fallhuggning och svedjande. Redan första året, man har dombok för Fryksdalen (1629), fälldes finnen Henrik Henriksson till 40 mk böter, för att han »utan laga dom såväl som ägandes lov och lega huggit och fällt ett fall på Broddetorps enskilda ägor». Även regeringen blandade sig snart i såväl finnarnas som den gamla befolkningens svedjande. Under 1600-talet undergick nämligen uppfattningen av skogen och dess värde en genomgripande förändring. Man fann, att skogen hade betydelse ej blott såsom jaktmark och betesmark, utan att virket i densamma även