FINNARNAa I VÄRMLAND INTILL 1600-TaLETS SLUT 275 upp, blevo vackrare än de gamla. Många av de bästa skogarna i Värmland växa på mark, som en gång varit finnarnas svedjeland. E Av det redan sagda framgår, hur svårt det var att passa in finnarna i det ordnade svenska samhället; de voro avgjort ett oroselement, som beredde rättsskipningen stora svårigheter. Besvärligt var det att få dem till tinget, ständigt få de böta för uteblivande. Om öppet trots mot stämning till rätten vittnar följande utdrag ur Älvdals dombok för 1655. »Därefter angavs, det Nils Simonsson i Flatåsen i Ny (nu Nyskoga) socken å frälse hade varit vid 40 mk vite stämd till detta tinget för grovt våld av länsmannen Jacob Hansson, och kom likväl intet, utan svarade, när han citerades: ’Jag går dit, om jag vill, och går intet, om jag intet vill’’, varföre fältes han till samma vite, näml. 40 mk.» Och år 1666 fälldes Matts huskarl vid Järpliden i Dalby (nu S. Finnskoga) socken för rest vapen och hotande emot länsman till 6 dlr. Man får ett levande intryck av hur ofta finnarna kunde komma i delo med rätten, om man i domböckerna följer innehavarna av ett och samma torp. Jag vill här meddela några utdrag ur Älvdals domböcker, som röra Näsberget i Ny socken alldeles på gränsen mot Dalarna. Näsberget. Finnen Henrik Henriksson hade av sekreteraren Lars Örnstierna fått en sedel på sitt torp och skulle där skatta till honom. Men på tinget den 15 juni 1663 framställdes klagomål av samtliga åboarne i Stöllet, Kårbol, Elindebol, Gravol, Ennarbol och Åstrand, att finnen slagit sig ned på deras samskötta skog och fällt där åtskilliga fall till skada för deras mulbete och myrslogar. Rätten beslöt, att länsmannen och nämnden skulle hålla syn och sedan vittna till nästa ting, men till dess skulle finnens säd och övriga egendom beläggas med kvarstad. Vid tinget den 11 och 12 dec. 1663 meddelas, att synen var hållen. Man fann då, att Henrik börjat bygga mitt i böndernas bästa sätermark och slogar, men att där ej funnes någon åkerjord, som kunde redas med svensk plog. Mycken vacker skog var