KOMMUNIKATIONSVÄSENDET I VÄrRmMLAND 297 skjutsentreprenadbidragen år 1905 uppgingo till 12,200 kronor 50 öre och år 1913, det senaste året, för vilket skjutsentreprenader kommit till stånd enligt 1878 års skjutsstadga, utgjorde 16,455 kronor samt ännu för den period 1914—1918, för vilken skjutsningen först ordnats efter 1911 års skjutsstadga, kunde begränsas till i runt tal 23,000 kronor för år, belöpte sig skjutsentreprenadbidragen för år 1919 till 116,315 kronor vid de 80 skjutsanstalter, vid vilka skjutsentreprenad då kunnat komma ttill stånd, under det att 37 sådana anstalter för det året indragits. För år 1920 åter utgå skjutsentreprenadbidrag med 118,040 kronor, då skjutsentreprenad kunnat åstadkommas vid 89 skjutsanstalter. Det bör i samband härmed bemärkas, att skjutslegan i länet, som under en följd av år utgjort inom vissa delar 1 krona 90 öre, inom återstående delar 1 krona 50 öre, allt för varje häst och nymil, enligt nådigt brev den 31 december 1917 bestämts till 2 kronor 80 öre efter nyss nämnd beräkningsgrund, men än senare höjts till 4 kronor 50 öre, resp. 5 kronor 40 öre, det senare för s. k. nattskjuts, ävensom att den s. k. åkdonslegan icke oväsentligt ökats genom en kungl. kungörelse den 31 december 1917. Vid sidan av förut omförmälda föreskrifter om de allmänna vägarnas underhåll under tid, då marken är bar, hava givetvis funnits och finnas fortfarande bestämmelser om sådana vägars hållande i fargillt skick, då dessa vägar äro besvärade av snö eller is. I vårt nordliga klimat hava vägarna under vintertid alltjämt haft sin stora betydelse för samfärdseln, och fordom, så länge ännu vägarna befunno sig i ett övriga tider av året mindre användbart skick, företogos längre resor gemenligen å vintern, då framkomsten i hög grad underlättades genom begagnande av de då isbelagda vattendragen eller frusna kärr. Enahanda förhållande gäller ju i viss omfattning ännu i dag. Även vinterresor i forna dagar voro dock icke alltid utan besvär, då ofta stora drivor och över vägarna kullfallna träd verkade hindrande. Så småningom tillkommo stadganden även om vinterväghållning. I 1734 års lag föreskrevs sålunda bland annat, att varje by skulle utstaka allmän vinterväg över sjöar och mossar, där isen vore