Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förut skällt ilsket vid deras ankomst, kröp nu in under
tältduken under ideliga svansviftningar.
Efter kaffet blev också samtalet livligare, då alla utom
Gerell kunde finska, och där utbyttes förtroligheter mellan
Sarri och kvinnfolken om Lappland, historier som Algren
gömde djupt i sitt minne och som handlade om trollskott,
dödingar, Stalogubben och underbara björnar.
Gerell, som inte begrep ett ord, tog snart sitt parti och
lade sig att sova, när flickan inte tycktes sätta värde på hans
alltför tydliga förälskelse.
Eftermiddagen gick under glatt samspråk så att Algren
kände sig som om han kommit till ett hem, som han haft för
mycket länge sedan. Han kunde inte förklara det för sig på
annat vis än att hans undermedvetna vaknat och känt igen
nomadlivet från en föregående tillvaro, då han också ägt en
kåta i vildmarken. Han tyckte det verkade som om livet
stannade. Det där med banan och rallarna var en overklighet, en
dröm. Detta var evighetens stiltje.
I detta bestyrktes han när han såg den gamle lappgubben
halvligga där orörlig på samma plats som han legat på när
de kom in, medan han fortfarande med samma träffsäkerhet
sköt till måls med salivstrålen på samma fräsande sten vid
eldstaden. Det var ju en fullkomlig bild av evigheten. Att spotta
på samma sten.
Ännu starkare blev intrycket av evighet när alla gått till
vila för natten och han själv låg på rygg och stirrade upp
i rökfånget, där himmelsbiten nu stod gul bakom de svarta
tältstängerna. Dit steg en svag rök från den pyrande elden,
spröd som en spindeltråd som då och då vaggade på något
osynligt drag, och han tyckte att den tråden band honom
samman med den gula oändligheten där ovanför.
Han sträckte ut armarna efter sidorna. En hund slickade
hans hand.
Inne hördes de sovandes jämna och lugna andetag. Utanför
brusade älven i stigande och fallande rytm men ändå alltid
med samma djupa underton av mäktiga, eviga flöden.
Han slöt ögonen och kände sömnen komma, denna
härliga, efterlängtade sömn som han aldrig fått i baracken. Han
kände liksom en sval, lång kyss smeka pannan och sjönk in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
