Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visade en obehaglig lust att hamra sig självt mot trägolvet. En
vit fradga stod om hans mun, ansiktet flammade och brann,
och konvulsiviska ryckningar ilade genom den stora gestalten.
En av rallarna försökte få honom att suga på en våt
handduk, som man doppat i det iskalla älwattnet utanför, men
det var förgäves.
Sköld hade inte tid för sådant. Han stred mot spöket med
hela sin jättestyrka, och ådrorna i pannan svällde under
ansträngningen. Man såg hur musklerna bulnade på armarna
och låren.
Rallarna ansträngde sina krafter till det yttersta för att
hålla honom. Omöjligt. Det gick som en elektrisk stöt av
högspänd styrka genom jätten. De som höll honom gick över
ända som om de varit skolpojkar, och Sköld stod ensam
upprätt, blodröd i ansiktet, med stirrande blick och med
krampaktigt utspärrade händer och fingrar som om han framför
sig såg någon ohygglig fantom, som han ville strypa. Sakta
tog han några steg fram mot Maja, som stod alldeles
förlamad av skräck och inte kom sig för att springa undan. Han
höjde redan händerna mot hennes hals och ville rusa på
henne, då en av rallarna som låg kullslagen på golvet sträckte ut
benet för honom så att han föll framlänges. På nytt var de
över honom, alla på en gång. Nu lyckades de verkligen binda
honom stadigt med några tömmar som de nyss fått hem och
som de lindade om bål, ben och armar på honom så att han
låg som ett väl inslaget kolli på golvet. Där höll han sig lugn
så pass länge att de fick upp skjutsen till baracken. Men när
de skulle bära ut honom sprängde han de nya tömmarna som
om de hade varit spunna av glas och satte iväg i fullt sken
neråt älven med hela Tjugosjuan efter sig. Dygdiga Hansson
hann upp honom inte långt från älvbrädden och fick tag i
byxlinningen på honom, men det hade bara den verkan att
Sköld vände sig om och gav honom ett slag i huvudet så att
han virvlade iväg flera meter.
Det lilla uppehållet gjorde emellertid att de andra hann
fram. Om det nu var anblicken av de många männen eller
om hans krafter sinade vet ingen, men Sköld blev plötsligt
fullkomligt lugn och lät dem föra honom till vägen, där
skjutsen stod och väntade. När han kom fram till vagnen kröp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
