Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma till det det resultatet, att ett par av dem med all
säkerhet var notoriska förbrytarnaturer, som utan några som
helst ideella syften blandat sig med Snöklockans övriga
medlemmar. Där fanns i synnerhet en ful fisk, en senig och mager
karl som var lastare i Berget och bröt på någon obegriplig
finsk-svenska. Han hade vid mer än ett tillfälle antytt några
högst ruskiga ödemarkshändelser, i vilka han varit
huvudpersonen.
Bjarne hade på en gång blivit så ofattligt klarseende. Aldrig
hade han sett eller tänkt sig sakerna så förr. Vad hade hänt
honom? Inte var det Langs ord ”förrädare”, som väckt
honom. Det var ju bara ett av Langs vanliga glåpord. Förrädare?
Vad hade han förrått? Frigörelsens, befrielsens heliga sak?
Långt därifrån. Nej, men brottet, det påtagliga brottet, som
inte hade något förmildrande i sig utan som bara begicks av
egoistiska motiv, det hade han förrått. För övrigt, vad hade
han förrått ensam av det? Ingenting. Han hade bara vägrat att
sällskapa med Lang. Han hade lugnt samvete. Det hade varit
en förvillelse alltsammans, som han gjort sig fri ifrån.
Ingenting annat.
Bjarne kände sig högst nöjd med detta domslut, som han
själv avkunnade över sig.
Han levde också på det berättigade i sitt förfarande i flera
veckor och skötte sitt arbete i Berget lugnt. Han inbillade
sig, att det var tillfredsställelsen över att ha kommit till ett
beslut, som gav honom det lugnet, men det dröjde inte länge
förrän han märkte hur mycket han saknade Snöklockan. Den
hade i alla fall varit förbindelseleden utåt. Där hade han dock
fått träffa människor, som han kunnat avhandla något med.
Nu grävde han ner sig i sin ensamhet på nytt. Ingen människa
hade han längre att umgås med. Dygdiga Hanssons
hund-fröjder försökte han dela några vilda nätter, men han förstod
sig inte på intensiteten i detta djuriska liv. Han återgick till
böckerna igen och köpte lektyr för allt vad som blev över,
när de väsentligaste kostnaderna för uppehället var
tillgodosedda. Han slukade mera Haeckel. Verdandis småskrifter
kunde han snart från pärm till pärm och hungrade efter
varje nytt häfte som en fånge efter den dagliga vallningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
