Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var först en gång på utflykt med Nila uppåt lapplägret
vid Kattavuoma som det närmade sig brännpunkten farligt
nära. De hade blivit trakterade med kaffe i kåtan och halvlåg
på renhudarna, trötta efter färden, medan lågorna från
eldstaden stekte fotterna och torkade skohöet.
Nila satt på huk vid elden med pipan i mun, fördjupad i att
putsa sitt winchestergevär. De röda flammorna färgade hans
skarpa drag, lyste på pipbeslaget och glimmade i det breda
bältets silverplåtar. Honom såg de tydligt, men lapparna på
andra sidan eldstaden var dolda av röken. De hörde bara de
korthuggna lapska orden och meningarna, som föll då och
då, sjungande, och som de inte förstod. Kåtväggen buktade
för vinden utanför ibland, och Bjarne lutade sig omedvetet
närmare Karin. Hon låg alldeles stilla med armarna bakom
huvudet och stirrade upp mot rökfånget, där skuggor och
ljusfläckar lekte med gnistorna. Bjarne närmade ansiktet till
hennes. Hon slöt ögonen som om hon inte ville eller tordes se.
Han böjde sig fram över henne. Där dansade små lustiga, röda
reflexer från elden över hela hennes ansikte, de fladdrade på
hennes panna, lekte med hårslingorna, smekte hennes kinder
och värmde hennes läppar, men allra lustigast dansade de på
hennes ögonlock och ögonfransar. Det såg närapå ut som om
det ryckte i dem av undertryckt skratt. Vad hon var vacker!
Lusten att kyssa henne blev för Bjarne allt våldsammare.
Stämningen inne i kåtan med den darrande, osäkra
belysningen och vedens knastrande gjorde också sitt till för att
öka tjusningen och sätta mer äventyrsfärg på det hela. Han
glömde både Nila och lapparna, hörde inte längre deras prat
annat än som en ton, som flöt ihop med vindens utanför. Han
tyckte han och hon var ensamma i vildmarken; renhudarna
förstärkte intrycket av att de själva hörde till nomaderna och
levde bara för nuet. Sakta böjde han sig ner över henne.
Redan skylde han för ljuset från eldstaden med sitt eget huvud
och såg skuggan falla över hennes drag; det ryckte i hennes
mungipor och så öppnade hon ögonen. Ett ögonblicks
förskräckelse vidgade dem, hon gjorde en rörelse för att vrida
sig undan, men då hade han redan funnit hennes läppar och
kysste dem lidelsefullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
