Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyndade upp mot Ölbacken. Vid bryggeriet stod några karlar
och slängde glåpord efter henne.
Någon skrek: ”Hon hinner nog, frun lilla!”
Berta började springa. Vid första dvärgbjörkarna kom en
full karl i skjortärmarna dinglande mot henne med utsträckta
armar, och två andra som spelade kort i gräset bredvid
visslade uppmuntrande till henne. Märkvärdigt nog blev hon inte
rädd. Hon böjde kvickt av och kom undan dem. Hela hennes
tankeförmåga var inriktad bara på att finna mannen. Slug
som en indian slingrade hon sig mellan dvärgbjörkarna uppåt
backsluttningarna. Rädslan hade ingen plats i hennes hjärna.
Hon suggererade sig själv till mod, kanske mest därför att
hon inte visste hur farligt hennes företag var. Detta mod
fick hon också förstärkt då hon oförmodat stötte på Sköld ett
stycke uppåt, ensam vallande omkring.
Den långe borraren såg så märkvärdigt förlägen ut när de
träffades, att hon inte kunde återhålla en förklaring.
”Har Sköld sett till gubben?”
”Inte i kväll. Men han brukar ligga ensam uppåt toppen
på västsidan. Han är nog där i kväll också.” Borraren pekade
uppåt berget och tilläde: ”Frun skulle inte gå häruppe ensam.
Här är ingen plats för sådana som frun.”
Den långe borraren såg så hjärtans god och beskyddande ut
att Berta skulle velat omfamna honom i pur glädje. Men
hon sade bara: ”Jag måste ha rätt på Lang. Adjö!”
Hon nickade vänligt och fortsatte.
Gudskelov, det var alltså ingen fara med Lang. Nu gällde
det bara att få hem honom. Men det skulle väl gå, bara hon
fick tag i honom. Hon gick friskt på.
Terrängen började bli farligare. Överallt omkring hördes
skratt och skrål. Där skar gälla kvinnotjut och råa mansröster
igenom ur djupa snår, och ett par gånger råkade hon in i
situationer, från vilka hon kunde rädda sig bara genom en
snabb flykt.
Det var som om hela berget blivit ett dårskapens och
vanvettets tillhåll, där det mänskliga vilddjuret rotade mellan de
vita björkstammarna. Ibland for en skräckaning genom Berta,
där hon nerhukad smög sig fram, men hon skakade den ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
