- Project Runeberg -  Malm / 3. Spelarna /
115

(1914-1919) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag kunde bli så sjuk tvärt? Jag kände det ju redan när jag
gick hem. Det stack i högra sidan. Jag måtte fått något
rackartyg i mig. Ostrona, naturligtvis! Ostrona! Jag åt ju Lottens
också. Varför skulle —

Dörren öppnades stilla. Kvinnan kom in igen. Nu såg han
att hon var klädd i blåvitrandig klänning under förklädet.
Hon gick stilla för att inte störa.

”Jaså, man sover inte”, sade hon när hon kom fram till
sängen. ”Hur har vi det? Ingen värk?”

”Det känns lite i sidan, men det är inte farligt”, svarade
han och försökte le hjältemodigt.

Hon böjde sig fram och rättade lite på lakanet.

Han famlade efter hennes hand. Han skulle så gärna velat
kyssa den. Hon var så god. Men han orkade inte. En fråga
plågade honom.

”Varför höll fröken den där porslinsskålen framför mig,
när jag vaknade?”

”Den? Jo det händer ibland att de behöver den, när man
varit sövd. Men direktören var ju riktigt duktig.”

De log båda. Han blev återigen så gränslöst sömnig.
Genom de alltmer hopfallande ögonlocken såg han henne ta ett
handarbete i fönstret och sätta sig.

”Fröken”, började han.

Hon vände på sig och kom fram.

”Jag är ingen fröken”, sade hon vänligt. ”Kalla mig hellre
syster — syster Elsa.”

”Syster, javisst, syster”, stammade han. Det spred sig ett
skimmer av lycka över hans ansikte.

Vi måste lära människorna att vara goda mot varann, tänkte

han — Goda — vem var det nu som sagt det–-spök-

ansiktet — spökansiktet —

Valerius rynkade pannan och famlade på täcket.

”Gör det ont?” frågade hon och strök hans händer.

”Nej — syster–-.” Så somnade han igen, medan

han höll hennes hand mellan sina.

Efter en vecka var han så pass bra att han kunde börja
röra på sig i sängen utan försiktighet. Han hade gott läkkött
och hade redan för flera dagar sedan upplevt den lilla
lustiga tilldragelsen att se sin egen blindtarms maskformiga bi-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:48:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/edmalm/3/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free