Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTE KAPITLET. Peels styrelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Den som begår ett brott stärker fienden», var en grundsats,
som han aldrig tröttnade att inskärpa hos sina anhängare.
Nykterhetsrörelsen, som med så märkvärdig och hastig
framgång börjats af pater Mathew, blef genast ett redskap
i O’Connells hand. Han uppmanade sina anhängare att
sluta sig till den och talade alltid med stolthet om sin
»präktiga armé af Teetotalers». Han satte i gång detta,
agitationssystem medelst massmöten, som sedan hans tid
regelbundet införts ibland oss som en hufvudbeståndsdel af
hvarje politisk organisation för ett bestämdt syftemål. Han
stiftade i Dublin en repeal-förening, som höll sina
sammanträden på Burgh Quay i en lokal som han kallade
Conciliation Hall. De namnkunniga massmötena höllos
vanligen en söndag på någon öppen plats, merendels vald
för sina historiska minnen och sina pittoreska omgifningar
af kullar och glittrande vatten. På sommarmorgonen från
tidigaste dagbräckningen strömmade »repealers» i massor
till mötesplatsen. De kommo från alla delar af den
kringliggande trakten på många mils afstånd, vanligen i ordnade
skaror, anförda af sina sockenprester. Innan mötet började,
hölls gudstjenst inom hvarje flock.
Det behöfver knapt sägas, att O’Connell sjelf alltid
var dagens förnämste talare. Hans präktiga stämma gjorde
det möjligt för honom att åstadkomma hvad intet snille och
ingen vältalighet allena skulle förmått. Han kunde låta
sitt minsta ord med fulltonig klang ljuda ut öfver den
väldiga församlingen ända till den yttersta kretsen af denna,
åhörarmassa han ville röra. Han beherskade den med
trollmakten af ett oinskränkt välde. Han var förtrogen
med alla skiftningar i lynne och stämning hos sitt folk;
att tala till det föll sig derför helt naturligt för honom.
Han kom sina åhörare att kikna af skratt, han kom dem
att gråta, han kom dem att knyta händerna af harm.
Liksom dagrarna och skuggorna på ett fält, så aflöste
hvarandra de skiftande intrycken af hans vältalighet i
åhörarnes sinnen. Han beherskade sitt auditorium lika
fullständigt som en utmärkt kapellmästare hvart enda instrument
i sin orkester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
