Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Disraelis första reformbill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad man skulle kunna kalla en gammal hederlig engelsk
landtjunkare. Han var öppen och rättfram i sitt väsen,
begåfvad med ett naturligt godt förstånd, älskare af ett
lustigt skämt och en viss gammaldags, ej all för kräsmagad
humor. Walpole å andra sidan var en blid natur, ej
synnerligt utrustad på hufvudets vägnar, som talare
medelmåttig och som politiker skäligen färglös, men en i hög
grad oförvitlig och uppriktig karakter. Det syntes honom
föga hederligt att understödja en åtgärd, som hans parti
bestämdt skulle bekämpat till det yttersta, om den
föreslagits af motsidan, endast derför att den utgått från hans
egna partivänner. Allmänna meningen beundrade Walpole
och lofordade hans beslut. Allmänna meningen skulle
uttalat sig ännu bestämdare till hans fördel, om hon vetat,
att Walpole vid den tid, då han drog sig tillbaka från en
hög officiel post, befann sig i en ekonomisk ställning, som
skulle gjort innehafvandet af en god löneinkomst till en
sak af yttersta vigt för honom. Hade han låtit sina
betänkligheter fara och hållit ut litet längre, skulle han
blifvit berättigad till pension. Han synes ej ha tvekat ett
ögonblick. Han var en högsinnad man; fattigdom kunde
han lätt bära, men ej förlusten af sin sjelfaktning.
Den rätta arten af Disraelis reformbill sprang genast
i ögat. Bright kallade den i underhuset en »fantasibill»,
och från den stöten hemtade den sig aldrig. Det är
obehöfligt att här närmare inlåta oss på de debatter, hvartill
denna utomordentliga bill gaf anledning. Den kan
knappast sägas ha blifvit underkastad en allvarsam pröfning.
Man måste emellertid på något sätt göra sig af med den,
och lord John Russell föreslog derför ett amendement, som
förklarade, att ingen valreform, som ej gåfve rösträtten i
städerna och köpingarna en större utsträckning än regeringens
förslag afsåg, skulle tillfredsställa underhuset och landet.
Lord John Russelis resolution antogs med 330 röster
mot 291 eller en majoritet af 39 röster. Regeringen
upplöste parlamentet och vädjade till landet. Valen egde rum
under de mest kritiska ögonblicken af kriget mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
