Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SLUTKAPITEL. 1880-1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pascha som sin kommissarie till Egypten, men utan trupper.
Hans beskickning blef naturligtvis utan verkan. Arabi
vägrade efterkomma sultanens inbjudning till Konstantinopel.
Han stärkte i största hast Alexandrias försvarsverk och
bestyckade den kedja af starka fästen, som beherskar de
båda hamnarna. Amiral Seymour, befälhafvaren för de
britiska fartygen i hamnen, skickar honom nu den 10 juli
bud med förklaring, att om fästena ej inom tolf timmar
äro utrymda och öfverlemnade åt honom, han skall
bombardera dem. Då Arabi ger ett afslående svar, sätter
amiralen dagen derpå sin hotelse i verket, och de engelska
pansarfartygen — de franska hade dagen förut begifvit sig
bort — bombardera hela denna dag och en god del af den
följande den olyckliga staden. Fästena besvarade först
kraftigt elden, men blefvo snart tystade. Arabi öppnade
underhandlingar om kapitulation, men endast för att med
trupperna kunna draga sig ut ur staden. Efter hans aftåg
förnyades de förfärliga scenerna från den 11 juni. Det
europeiska qvarteret stacks i brand af den ursinniga folkmassan,
och mer än fem hundra kristna nedhöggos. Alexandrias
bombardement väckte allmänt ogillande i hela Europa och
försvarades endast lamt af engelska regeringen. Visst är, att
den allmänna oviljan deröfver betydligt ökades derigenom,
att det företogs utan landstigningstrupper, som kunnat hindra
mord och brand. Först den 13 juli landsattes några hundra
man marinsoldater, som återstälde ordningen.
En intervention ansågs nu nödvändigare än någonsin.
Den enda frågan var, hvilken skulle verkställa den. Porten
tvekade alltjemt, och konferensen kunde ej heller nu enas
om någonting. Då beslöt England att antingen ensamt
eller tillsammans med Frankrike återställa sakernas gamla
ordning i Egypten. Frankrike, som fruktade binda någon
större del af sin armé i ett nytt afrikanskt företag, med
den ständigt hotande faran af ett krig med Tyskland
hängande öfver sig, vägrade deltaga. Freycinet begärde
visserligen ett anslag dertill, men kammaren afslog det. Nu hade
engelska regeringen fria händer, och med en skyndsamhet
och kraft, som man ej skulle tilltrott henne, utrustade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
