Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Det folkliga reformkrafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
DE ENGELSKA RÖSTRÄTTSREFORMERNA.
spondenssällskap» berodde emellertid därpå, att engelska
lagen förbjöd samorganisation af politiska föreningar. Säll
skapen landet rundt upprätthöllo därför förbindelse med
hvarandra genom brefskrifning, hvilket var det bekvämaste
sättet att kringgå lagen. Den skuggrädda regeringen
ingrep emellertid rätt ofta mot korrespondenssällskapen, och
i Skotland hade två ledande medlemmar af rörelsen dömts
till deportering. En af dem hade skrifvit en af ädel om
ock opraktisk entusiasm genomandad skrift, där han dock
bland annat gjorde sig till advokat äfven för de praktiska
önskemålen »goda lagar för fattigt folk, jordens
nationalisering och ålderdomspensionering». Äljes voro
korrespondenssällskapens program allmän rösträtt, årliga parlament
(med nyval hvarje år) och arvoden åt
parlamentsledamöterna, kraf, som major Cartwright framställt redan 1776
och som mot midten af 1800-talet skulle dylika upp under
Chartiströrelsen. Den socialistiska strömningen i den
demokratiska rörelsen närdes af sådana män som Godwin, och
den revolutionära andan vidmakthölls omsorgsfullt af
regeringen genom ett politiskt förföljelsesystem, hvilket
blifvit möjligt, sedan parlamentet 1795 antagit en upprorslag,
som gjorde nästan all politisk agitation olaglig. Habeas
Corpus-akten suspenderades, massor af reform vänner
kastades i fängelse. Arbetarna sökte skrämma regeringen
genom anordnande af massmöten, men ledarna häktades, och
korrespondenssällskapen tynade bort. Napoleonskriget
hade börjat på allvar, nästan hela den engelska medel-
och öfverklassen hade gripits af fasa för den franska
revolutionens blodsdåd, och i de revolutionära arbetarklubbarna
funnos blott några få ifriga frihetsvänner kvar, som
förtviflade om en bättre sakernas ordning och som bekymrat
öfverlade huruvida de skulle gripa till vapen mot den
franska invasion, hvilken ständigt befarades, eller om
Napoleon kunde anses som frihetens vän. Till slut fanns i
många af dessa klubbar blott irländska medlemmar, som
i hemlighet väpnade sig för att hjälpa den franska
invasionen och slå ett slag för den irländska nationens
återupprättande. Men den engelska demokratiens sak syntes
öfvergifven, och whigledarnas i parlamentet
rösträttsvänlighet, städse misstrodd af demokraterna, blef mattare
allteftersom kriget drog ut på längden och reaktionen sänkte
sig öfver landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
