Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Rösträttsreformen 1832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTTSREFORMEN 1832.
27
ursprungligen Owenistisk, förening, som i dagligt tal
kallades »rotundanisterna». Denna organisation var ursinnigt
fientlig mot den moderata reformbillen; konungen, häftigt
bearbetad af sina anförvanter, var nästan omvänd till
motståndare af billen, och ministären var ängsligt rädd
för att inlåta sig på en ny strid med lorderna.
Endast en förening af medel- och arbetareklassen
kunde rädda situationen. Place bildade den »nationella
politiska föreningen», som lyckades vinna de
icke-revolutionära arbetarnas och alla medelklass reformatorers
förtroende ock hvaraf afdelningar bildades på alla betydligare
orter. Men medelklassens intolerans och arbetarnas böjelse
för revolutionära åtgärder var en ständig fara för
föreningens bestånd.
Reformbillen hade i december åter framlagts för
underhuset och efter nya försök till obstruktion antogs den
och sändes den 26 mars 1832 åter upp till lorderna.
Utsikterna där voro icke ljusa, ehuru reform vännernas
petitioners och mötesresolutioners beslutsamma språk troddes
skola omvända en del vacklande lorder till vänner af en
reform. Reformvännerna insamlade emellertid uppgifter
om arméns förläggning, styrka och tänkesätt. Det var
allmänt känt, att milistrupperna voro på folkets sida, och
den reguljära armén räknade blott 11,000 man i
Stor-Britannien, medan de irländska trupperna ej behöfde tagas
med i räkningen. 7,000 man lågo förlagda omkring
London. Soldaterna voro ovilliga att använda sina
vapen mot
fredliga möten och äfven mot att häjda en marsch på
London, men skulle göra sin skyldighet i att undertrycka
oordningar.
Den 7 maj, under kommittébehandlingen af billen hos
lorderna, blef ministären slagen vid en omröstning, och
krisen hade därmed nått sin höjdpunkt. Ministären anhöll
hos konungen, att han skulle utnämna femtio
reformvänliga lorder, konungen vägrade, och ministären afgick.
London antog genast utseendet af en stad i revolution;
husknutarna voro fullklistrade med plakat, som uppmanade
folket att samlas till möten och att hålla sig beredt till
handling; folkmassor sökte storma konungens vagn och
måste drifvas tillbaka af militär; nästan allt arbete
afstannade, och i fönstren uthängdes plakat med orden: » Här
betalas inga skatter». Ett massmöte i Birmingham hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
