Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Reformerna 1867 och 1884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
DE ENGELSKA RÖSTRÄTTSREFORMERNA.
en storsträjk i och omkring Manchester försöktes
visserligen 1842 men utan ringaste effekt, och sedan aftynade
Kartiströrelsen raskt under det ekonomiska uppsvinget
efter brödtullarnas upphäfvande 1846.
I parlamentet var man så trött på reformrörelsen,
att de enskilda motioner i saken, som ofta framburits
under hela denna tid, ej kunnat samla mer än några tiotal
röster omkring sig. Men de härskande klassernas
ställning till rösträttsfrågan var nu en annan än före 1832.
Talet om att det britiska representationsskicket var något
heligt och oantastligt hördes ej mera. Whigs och tories
försvarade det nu med slagorden att underhuset var utsett
af de »mogna» befolkningslagren och att valmanskårens
»växlande karaktär» ty ännu funnos t. ex. många små
valköpingar - gåfvo representation åt icke blott landets
olika »inträssen utan äfven dess lynne». Men hur
skulle denna »mogenhet» i längden kunna gälla som skäl
för bibehållandet af ett alldeles godtyckligt satt »streck»?
Ingen kunde på allvar påstå, att en man, som betalade
£9 i bostadshyra, vore mindre »mogen» än en röstberättigad
£ 10-man. Och den växlande karaktären» hos
valkretsarna måste föranleda till ständiga reformsträfvanden, så
länge som radikalerna kunde påvisa, att landets sexton
största och rikaste städer, innehållande Englands halfva
stadsbefolkning, valde blott 33 af de 323
stadsrepresentanterna. Mogenhets»-skälet måste med andra ord falla
för politiskt vakna, rösträttslösa samhällsklassers
reformkraf, och den »växlande karaktären» måste slutligen bli
en löjlighet under reformvännernas ständiga anfall med
skämtets och satirens vapen.
De styrande började inse detta vid århundradets midt.
Ej förr hade Kartiströrelsen dött sotdöden, än de ledande
partierna började erkänna, att rösträttens utsträckning blott
var en tidsfråga. Det nya ljuset bland de konservativa,
Disraeli, förklarade 1852 med torypartiets goda minne, att
uteslutandet af arbetsklassen från rösträtten varit ett svårt
fel hos billen 1832 och att ingen reform kunde bli
tillfredsställande, som ej rådde bot härpå. Enskilda
motionärers reformförslag stryptes som förut utan tvekan, men
från och med 1852 täfla liberala, konservativa och
sammansatta kabinett om att föreslå rösträttsreformer med nya
»streck» i stället för det gamla. Ingen minister eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
