Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Reformerna 1867 och 1884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMERNA 1867 OCH 1884.
33
ledande politiker ville höra talas om införandet af en
demokrati, men de nämde numera städse arbetarnas
rösträttskraf såsom något sundt och berättigat. Lord John
Russel säger: »För min del skulle jag bli glad att se de
bästa arbetarnas sunda moral och klara förstånd bättre
representerade i parlamentet. De hållas borta från den
rösträtt, som kronans ministrar ofta begärt för dem,
delvis på grund af afund hos de nuvarande röstberättigade
och delvis till följd af en obestämd farhåga, att de genom
sitt stora antal skola sluka upp alla andra klasser. Båda
dessa hinder kunna aflägsnas genom en förståndig
fördelning af den föreslagna rösträtten och genom en lycklig
känsla hos allmänheten, att en tillökning af de mäst
intelligente arbetarnas röster till bildande af den lagstiftande
församlingen skall medföra ökad säkerhet i stället för fara. »
-
Man trefvade och underhandlade således för att finna
ett nytt streck, som blefve tillräckligt för den närmaste
framtiden (mera hoppades man ej på) och för att finna
lämpliga garantier. Emellertid afskaffades 1858
förmögenhetskvalifikationen hos kandidaterna (£ 600 af rörelse eller
kapital och £ 300 af land resp. 10,800 och 5,400 kronor). Men
som garantier för valmännens »mogenhet» sökte man i stället
i de olika rösträttsbillerna stadga som villkor betalandet af
viss direkt skatt, ägandet af vissa i sparbank insatta medel,
viss bildningsgrad och samhällsställning. Det var typiska
försök af rika män att lagstifta för fattiga. Francis Place
hade 1832 i sista stund måst gå från hus till hus i
valkretsen Westminster och insamla statistiska uppgifter om
småborgarnas skattebetalning för att kunna öfvertyga äfven
sina radikala vänner i underhuset om att en stor del af
valmännen skulle beröfvas sin rösträtt, om de stränga
bestämmelserna om skattebetalning bibehölles i billen. Lika
svårt var det nu att öfvertyga de välmående lagstiftarna
om att arbetarna icke voro små kapitalister och att
»garantierna» skulle utesluta allra största delen af städernas
arbetare, som man just ville ge rösträtt. Slutligen blef
det tydligt, att räknandet af hufvuden var den enda
möjliga utvägen, eftersom man inte kunde väga dem. Men
man kan äfven räkna hufvuden på olika sätt, och från
sant demokratisk synpunkt fanns ingenting (i England
med dess i praktiken genomförda enkammarsystem) att
invända mot t. ex. Hare’s förslag om proportionellt valsätt,
3 a. Verdandis småskrifter. 103.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
