Sedan jag skrifvit ofvanstående gick jag upp i min gamla väns salong och fann der en hel mängd visiter. Klockan var då half tre. Professor B. och en finne, major M., blefvo presenterade för mig, samt äfven ett gammalt fruntimmer, klä dt i en vid, brun kappa och svart väderhufva. Jag hade aldrig sett henne förut, men hon tog mig hjertligt i famn, kallade mig »lilla engelskan», klappade mig på armen och smålog fryntligt. Detta vänliga, gamla fruntimmer år mamsell A., syster till den snillrika samlaren af svenska folkvisor.
Han är ej blott poet och litteratör, utan äfven mycket musikalisk, och Sverige har honom att tacka för Neckens polska, som numera blifvit en national sång. Vid Jenny Linds återkomst till fäderneslandet 1848 utgaf A. ånyo en samling af sköna, gamla sånger och melodier, för att återlifva kärleken till den genuina nationalmusiken, som var i fara att glömmas för vida underordnade främmande sånger. A. är kyrkoherde i en liten svensk stad, der han lefvat öfver fyrtio år, och ehuru nu nära åttiotalet, är han frisk och stark, och skrifver ännu med ungdomlig kraft. Hans nitton bara, till största antalet söner, hafva i barndomen blifvit vårdade af sin goda, kärleksfulla faster Beata, som jag nu haft lyckan att lära känna på hennes resa igenom Stockholm. Professorn och majoren visa henne mycken uppmärksamhet; så gör ock Fredrika Bremer, emedan »den goda Beata» på sin sida skänker sin ungdomsvän ett rikt mått af vänlighet, genom att utan uppehåll trycka, stryka och klappa tant Fredrikas axlar och små händer på det obeskrifligt hjertliga sätt som i detta land fullt ersätter kyssandet och handskakningarne hos oss. Det svenska ordet för dessa ömhetsbetygelser är smeka. Finns icke ett gammalt celtiskt verb, beslägtadt dermed? — ett ord som i forntiden begagnades i religiös mening.
Ännu flera gäster än de nyssnämnda funnos. Här var ock Ebbas intagande vän, fru Fredrika L., som hon namnes, till åtskilnad från sin svärmor, fru L. Denna sistnämnda dam lider af en ögonsjukdom och kan derföre hvarken läsa eller skrifva, utan nödgas fördrifva tiden med att vandra af och an i deras vackra våning, och att roa sin lilla sonson Erik med sagor; hon är dessutom allas förtjusning genom sitt angenäma, ständigt glädtiga väsende och sina humoristiska infall.
Här fanns ock generalmajoren, baron W., Fredrika Bremers kusin och lekkamrat i barndomen; de äro ungefär jemnåriga. Denne man åtnjuter mycket anseende; redan i sin första ungdom väckte han lärares och kamraters uppmärksamhet för sin ordning och flit, för sina grundliga studier i kemi och andra vetenskaper, samt genom uppfinningar af hvarjehanda slag. Genom sina personliga förtjenster steg han hastigt inom arméen och har, genom sina förbättringar af arméens gevär, som hans vänner anser, besannat de förhoppningar man gjort sig om honom.
Så snart de främmande hade gått, sågo vi att visaren på den gammalmodiga klockan — en familjklenod — i matsalen pekade på tre och vi satte oss följaktligen ned för att äta middag.
Vid bordet sade Fredrika Bremer:
— I eftermiddag går nog Hanna till min stackars Marie och läser för henne, medan jag för vår lilla Margreta till Djurgården. Ingen främling bör länge vistats i Stockholm, utan att hafva sett denna park, som står i så nära samband med lifvet härstädes. Det finns ingen menniska i denna stad, som ej har sina mer och mindre glada minnen af stora, publika festligheter, lustpartier eller enkla, landtliga promenader der ute bland träden och i den friska grönskan.
Jag var glad åt att få komma ditut. Dagen var klar och solig, men luften mycket kallare än förut. Sankt Britas sommar måtte nu vara slut. Väl försedda med varma öfverplagg begåfvo vi oss på väg och inandades med välbehag den friska, rena luften.
På vägen passerade vi ett stort hus med flyglar och öppen borggård, numera begagnadt till fattighus, rörande hvilket Fredrika Bremer berättade mig en intressant anekdot om Wredeska ätten:
En af de nu lefvande baronernas förfäder, den tappre Henrik Wrede, var med i slaget vid Kerkholm 1605 och stred manligt för sin konung emot polackarna. Då han under slagets fortgång fick se sin monark kastad ur sadeln och i lifsfära, lemnade han honom sin egen häst och räddade derigenom konungens lif, men blef sjelf dödad. Konungen var djupt rörd öfver denna sjelf upp offrande trohet och gaf Wredes enka och barn ett stort gods i Finland. Utom sig af sorg öfver den förlust hon lidit, sköt likväl den arma hustrun gåfvobrefvet ifrån sig med dessa ord: »Behåll edert gods, Ers Majestät, och gif mig åter min make!»
Det nämnda godset blef emellertid familjens stamgods under flera generationer, tilldess en gång, då gåfvobrefvet nödvändigt måste förevisas, det omöjligen kunde återfinnas. Följden blef att slägten måste lemna egendomen ifrån sig och råkade i fattigdom. Detta hände i den nuvarande hufvudmannens farfars mors tid, och hon, som med man och barn bodde i Stockholm, blef tvungen att till vinnande af lifsuppehälle sy handskar. Hon var en ädel fru och himlen belönade henne för sin flit och sin förtröstan. Hop drömde en natt att de bortkomna handlingarne ännu voro qvar och kunde återfinnas om man noga letade efter dem, i detta gamla, ståtliga palats, som då tillhörde den ädla de la Gardieska ätten. Hennes man fastade ingen vigt vid hennes dröm, men åter drömde hon detsamma, och ännu för tredje gången, och då först samtyckte han att gå dit för att göra efterforskningar. Vid framkomsten fann han till sin förvåning att familjen de la Gardie var utflyttad på landet och att palatset var öde samt ledigt att hyra; ett förhållande som betydligt underlättade hans företag. Trots det omsorgsfullaste letande i alla våningar fann han dock intet och blef naturligtvis alltmera stärkt i sin öfvertygelse att drömmar ej äro att lita på. Till slut begaf han sig också upp på vinden och af en ingifvelse, som han sjelf ej kunde förklara, stack han armen mellan muren och en skorstenspipa... stel af häpnad träffade han på en pergamentsrulle. Då han öppnade densamma låg det förkomna, kungliga gåfvobrefvet framför honom. På detta sätt återinträdde familjen i besittning af sin egendom och har sin ättemoders dröm att tacka för den rikedom den ännu besitter.
Det stora torg, uppkalladt efter Karl XIII, vid hvilket detta palats är beläget, var förr en kunglig trädgård. Nu är det en allmän promenadplats med vackra alléer å ömse sidor. Utsigten derifrån är herrlig; på andra sidan af strömmen reser sig slottet majestätiskt. Många vackra byggnader — på ena sidan Mindre Teatern, på den andra östra gafveln af Jakobs kyrka, beprisad för sin sköna orgel — omgifver torget, på hvars midt finns en staty af Karl XIII, med foten uppburen af fyra kolossala lejon, ett mästerligt arbete af Pogelberg, en bildhuggare öfver hvilken Sverige med rätta är stolt.
— Hvarför äro aldrig lammet och dufvan, dessa fridens sinnebilder, begagnade som folkslagens symboler, utan ständigt lejonet och örnen? frågade jag Fredrika Brerner då vi gingo förbi.
— Derpå torde vi få vänta tills tusenåriga riket tar sin början, fick jag till svar.
Många ansedda personer promenerade i alléerna, bland andra fru Michaeli, nuvarande primadonna vid svenska scenen.
Vi stego ombord på en af de små ångsluparna, och efter fem minuter befunno vi oss på Djurgården. Färden på vattnet var behaglig; värmen från ångpannan kom mig att glömma kylan, och den klara luften med sin tidiga solnedgång påminde mig om en vinterdag i England; några träd på stränderna, som ännu bibehöll o sin grönska, sade mig dock att årstiden ej kunde vara så långt framskriden.
Vi befunno oss snart på den mycket omtalade Djurgården, bland ekar, björkar, klippor, villor byggda af trä, och oräkneliga »sommarnöjen», som caféer och förlustelseställen vanligen kallas. På ett Tivoli slogs käglor så att bullret deraf spred sig vidt omkring. Hasselbacken, ett annat vackert beläget schweizeri, är för det närvarande mest på modet; dit har vår goda tant Fredrika lofvat att i vår föra Hanna och mig, för att äta glace. Många andra sådana platser finnas äfven — deribland ock en teater af trä; men högt öfver alla dessa lockelser sätter jag Djurgården sjelf, hvilken sträcker sig öfver en ganska betydlig jordvidd i den skönaste omvexling af vatten och land, af vild natur och grönskande parker. Breda körvägar gå åt alla håll, ofta under hvalf af den yppigaste grönska, och antingen man följer dessa vägar eller viker af framåt gångstigar, träffar man stundom på gråstensklippor, höljda med mossor och lafver, ljungmark och furor; med ett ord: man skulle kunna tro Stockholm vara lika långt borta som Paris.
Bellman, en af de största improvisatörer som någonsin funnits, hofvets likaväl som nationens gunstling medan han lefde, och ännu i denna dag sina landsmäns förtjusning, älskade Djurgården och diktade här sina gladaste sånger. Ganska lämpligt står derföre ock hans byst, inom en cirkel af ekar, på denna favoritplats för svenskarnas nöjen och landtliga utflygter. Vi skola hoppas att en skön naturs nektar nu måtte ersätta champagnen och bränvinet, som han i sina dithyramber beprisar.
Då vi stodo framför bilden af denne märkvärdige man, enligt hvad svenskarne säga: en förening af Pindarus och Anacreon, föllo mina tankar ovilkorligt på den berättelse jag hört om hans sista stunder innan han, ännu i fulla styrkan af lif och triumfer, lemnade det jordiska. Det var natt och hans vänner omgåfvo dödsbädden, då han, gripen af en oemotståndlig inspiration, började sjunga. Först lofvade han Gud, som skänkt honom ett lyckligt lif i detta herrliga land, derefter vände han sig till hvar och en af de närvarande och sjöng ett farväl åt alla på olika melodi och meter, lämpade efter deras skiljaktiga karakter. Då morgonen började gry bönföllo hans vänner att han skulle upphöra; men hänförd af sin entusiasm svarade han: »låt mig få dö, såsom jag lefvat, i toner!» och fortfor att sjunga tills rösten svek honom och lifvet slocknade.
Det är ett anmärkningsvärdt faktum, huru ofta utmärkta svenska litteratörer äro musikaliska snillen. Den store historieskrifvaren Geijer till exempel var lika utmärkt kompositör som vältalare.
Vår promenads Ultima Thule var en högt belägen punkt, hvarifrån vi, inom en ram af ekar och björkar i deras lysande höstdrägt, sågo solen gå ned i guld, medan månen redan kastade sitt silfverlika skimmer öfver våg och strand.
Vi togo hemvägen öfver en annan del af Djurgården och passerade derunder Rosendal, ett enkelt kungligt slott, hvarest Karl Johan helst vistades och der han öfvervakade alla arbeten i denna vidsträckta park, som har honom att tacka för en stor del af sin nuvarande skönhet.
Det började redan blifva skymning, men då vi gingo framåt den breda körvägen med en vik af Östersjön till höger om oss, i hvilken ännu en återglans af solnedgången kunde skönjas, mötte vi en mängd af droskor och privata vagnar, som förde menniskor ut till de mångfaldiga små landtställena. En klocka i den aflägsna staden slog fem och ljudet trängde melodiskt genom den klara luften. Månen lyste med sin färglösa, melankoliska glans ned på oss, då vi befunno oss vid ett ofantligt vidsträckt värdshus af trä, sådant jag trott blott kunde finnas i Kanada, eller i den fjerran Western.
— Detta är värdshuset Blåporten, sade Fredrika Bremer med ett visst gladt intresse; mången gång i min ungdom har jag om vinteraftnarna kommit hit, för att, efter ett lysande slädparti kring Djurgården, sluta en glad eftermiddag med dans. Vi skola lemna parken genom den välbekanta Blåporten, ehuru den numera, sedan den blifvit förbytt i denna vackra portal, ej gör skäl för namnet.
Den 28 Oktober. — För ett par dagar sedan, då jag tillsammans med Fredrika Bremer var på Karl XIII:s torg, kommo tre herrar ridande i bredd på vackra hästar, och efter dem en ridknekt i blått livré med en liten rund jockeymössa på hufvudet, ej stort större än att den täcktes af en silfver t offs. Den af de tre herrarne som red längst åt höger, en högväxt gestalt af imponerande utseende ined mörkt hår och skägg, holl hatten, i hand och besvarade nådigt folkets helsningar. Det var kungen, Karl XV, artisten och skaldeji. Ehuru kungliga familjen redan sedan flera dagar varit inflyttad till staden, hade jäg ej förr än då sett Hans Majestät. Fredrika Bremec säger att till häst påminner han mycket om sin far, den gode konung Oscar, hvilken han för några år sedan efterträdde i regeringen.
Rörande namnet Oscar, hvilket jag ansett vara rent skandinaviskt, har jag erhållit följande upplysningar, som jag tyckte ega ett visst intresse. Den aflidne konungen var född i Paris, i juli månad, 1799. Hans mor och hans moster, den sistnämnda maka åt Josef Bonaparte och båda döttrar till den rike köpmannen Clary i Marseille, önskade att den då redan mäktige general Bonaparte skulle stå fadder åt barnet. Af denna orsak uppsköts dopet till hans återkomst från Egypten i oktober samma år, och namnet Oscar valdes af artighet mot Bonaparte efter en af hjeltarne i hans favoritdikt Ossian.
Det svenska konungahuset, numera lika varmt sitt land tillgifvet som om Wasaättens blod flöt i dess ådror, är på dubbelt sätt befryndadt med Napoleon. Oscar förmälde sig nemligen med Josephines sondotter, den nuvarande ädla och älskvärda enkedrottningen, »min drottning», såsom Fredrika Bremer kallar henne och hvilken som äldsta dotter till Eugëne Beauharnais är rätt kusin till Frankrikes kejsare och niece till Ludvig, Bayerns konstälskande konung. Från sitt fädernehem München, der det värderika Leuchtenbergska målningsgalleriet tillhörde hennes familj, medtog hon till sin nya hufvudstad samma kärlek till konsten, samma intresse derför, som utmärkte hennes första hem, och hennes barn hafva icke allenast ärft detta sinne för all högre bildning, utan äro sjelfva äfven konstnärer i lika hög grad som någon annan af sin ätt. Fullt jemngod med Ludvig af Bayern som målare, är hans nevö Karl XV, och som skulptör hans nièce prinsessan Eugenie. Vi veta alla att drottning Hortence komponerade »Partant pour la Syrie» och många flera sånger. Kanske var det hennes musikaliska talang som gick i arf till hennes brors dotterson, den gode, den älskvärde och begråtne prins Gustaf.
Fredrika Bremer berättar att en afton då hon befann sig i ett sällskap, der denne unge furste var, och der han sjöng tillsammans med en af sina bröder, började hon sedan tala med honom om hans kärlek till musik.
— Ja, mamsell Bremer, svarade prinsen, jag skulle ej kunna existera utan min musik. Egde jag ej den skulle hela lifvet blifva tomt och glädjelöst.
Några år hafva nu förflutit sedan denne unge tonkonstnär lemnade denna jord för att lyssna till himlens renare harmonier. Hans död inträffade under ett besök i Norge och genom den bröts första länken i kung Oscars familjkrets. Prinsessan Eugenie, som var sin broder varmt tillgifven, lider ännu till följd af sin djupa sorg; men liksom alla ädla naturer har hon icke låtit den stänga hennes hjerta för sina medmenniskor; hon är tvertom mera verksamt deltagande, mera lifligt intresserad för att hjelpa, trösta och stödja, nu mer än någonsin.
Då några år efter Herthas utgifvande lagen ändrades rörande qvinnans myndighet, var prinsessan Eugenie en af de första som begagnade sig af rättigheten att blifva myndig. Sedan hennes begäran naturligtvis blifvit bifallen, lät hon bygga en villa i schweizisk stil på Ebbas älskade fäderneö Gotland, der hon nu tillbringar somrarna i ett enkelt lif, skildt från konungslighetens tröttande prakt. Olyckligtvis är hennes helsa mycket svag; likvisst finner hon sig väl af denna ös friska, rena luft.
Förliden sommar var en af mina vänner på besök hos henne der. Det var en söndag och den nämnda damen hade sin dotter med sig. Prinsessan bad dem vänligt vara välkomna, förde dem med sig igenom hela det täcka hemmet och äfven in i sitt sofrum, der öfver den enkla bädden ett porträtt af hennes broder Gustaf hade sin plats. Då de gjort en rund genom hela bostaden och åter befunno sig i salongen, bad prinsessan dem stanna och deltaga i gudstjensten. Sedan alla hennes tjenare voro samlade, läste en kavaljer predikan och sittande vid pianot ledde hon sjelf koralsången.
Ett heligt lugn tycktes hvila öfver hela stället hvilket prinsessan med godt skäl gifvit namnet Fridhem.
De fattiga fiskarfamiljerna i grannskapet erfara ejtt välsignelsebringande inflytande af hennes dervaro. Alla hjelper hon och om några barn visa synnerligen goda anlag, gifver hon dem medel till att utveckla dessa.
Det gjorde mig glädje att höra att, då prinsessan vistas i Stockholm, har hon sin våning åt den sjda i slottet som behagar mig allramest, med utsigt åt Kagtellholmen; nedanför fenstren sträcker sig dessutom en terrass, hvars balustrad vid min ankomst till staden var prydd med sköna blommor i blå och hvita porslinsvaser.
Drottning Josephines våning, den samma som hon alltid bebott, ligger äfven åt samma sida.
Nuvarande kungen och drottningen bebo andra sträckor af detta stora slott, medan prins Oscar, hertig af Östergötland, med sin gemål och sina barn innehafva ett eget palats. Jag har också sett prins Oscar, en högst bildad och beläst furste. Han är lika lycklig poet som kungen och bjuder ofta till sig skriftställare, då deras arbeten läsas och bedömmas. Han har helt nyligen öfversatt Cid på svenska.
Kungens yngste broder, hertigen af Dalarne, är för det närvarande i Tyskland, för att söka sig en brud.
Lovisa, Sveriges nuvarande drottning, en nederländsk prinsessa, är älskad för sin godhet och välgörenhet. Äfven hon har smak för litteratur och har öfversatt J. A. Winscomes Workers in the Wineyard på svenska, hvaraf behållningen tillfaller en af hennes barmhertighetsinrättningar.
Jag har mött drottningen åkande ut till Djurgården eller Haga, med en italiensk vindthund, höljd i sitt lilla täcke, emellan sig och en hofdam, med hvilken Hennes Majestät lifligt samtalade.
Numera är det rätt vanligt att se stora, mörkblå täckvagnar med en kunglig krona öfver ett XV på sidan, och förspända med ett par vackra, bruna hästar, körda af en fet kusk i mörkblå kappa och silfvergalonerad, trekantig hatt; dessa ekipager föra hofvets damer hvarthelst de behaga resa i staden. Skulle vagnen hafva fyra hästar i stället för två och kusken vara utstyrd med mera ståt, passa då på!... Konungsligheten är då i antågande; stannar man och helsar, då en af drottningarna åker förbi, så får man en nådig helsning tillbaka.
Kungen går ofta till fots och skulle lätt kunna förvexlas med en enskild man, såvida man ej observerade huru hattarne lyftas af alla hufvuden hvar han går fram.
Då kungen möter Fredrika Bremer helsar han vänligt bekant; så äfven prins Oscar. När jag promenerar tillsammans med min kära, gamla vän, tycker jag mig vandra i återskenet af hennes ära och ryktbarhet. Jag får en föreställning om huru en hofdam hos en stor regentinna måste känna; hvar vi gå vika menniskorna höfligt åt sidan och jag hör. hviskas: »der går mamsell Bremer!» Jag söker alltid vara uppmärksam på att gå till venster, hvilket här är den underordnades plats, ty naturligtvis vill jag äfven i det yttre visa den vördnad jag hyser för denna ädla qvinna. Dessutom anser jag det vara rätt att visa all uppmärksamhet för den som har allsinga funderingar derpå och som tänker så ödmjukt om sig sjelf.
Härom dagen kom hon emellertid hem helt glad och berättade hvilken aktningsgärd blifvit henne bevisad. Två unga, resliga dalkarlar hade stått på trottoiren, der hon skulle gå fram och den ene sade till sin kamrat: »Stig åt sidan; ålderdomen skall man visa vördnad!»
Mången skulle ej tagit detta yttrande som en uppmärksamhet; att
kallas gammal skulle af dem ansetts som en förolämpning, men hon talar
utan tvekan om att hon hunnit öfver sextitalet. Huru stark är likväl
hennes helsa, huru ungdomligt varmt hennes sinne!
