Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem, som hon nu lefde under, och dels var hon nödsakad
att ha lite tid på sig för att kunna uppbära dem, om de
skulle varit i den ursprungliga stilen. Hon hade legat
ifrån sig en smula i den riktningen.
Hennes följeslagare, som hade förmögna föräldrar,
hade lyckats förskaffa sig åtskilligt med mynt hemifrån.
Det var detta, som utgjorde deras resurser de första åtta
dagarna.
Utan att på något sätt vara förälskad i honom, hade
dock Olga fattat ett synnerligen starkt behag för den unge
mannen. Han visade sig, när han kommit ur det något
sliskiga och stereotypa frälsningsmanéret, äga ett fint sätt
och ett distingueradt uppträdande.
De lefde under dessa åtta dagar helt och hållet för
hvarandra. De bevisade hvarandra en uppmärksamhet och
en ömhet som om de varit två nygifta, hvilka efter en
årslång förlofning ändtligen helt fått hvarandra.
Det lif, som de lefde under denne första lyckliga
vecka, liknade ett uppvaknande från en lång och tung
sömn. Denna känsla måtte komma från de goda eller de
onda makterna, men för deras mänskliga natur blef de
bägge ungas heta, eldiga samlif något så nytt, att det
kändes som om de båda på en gång kommit ut ur ett
fängelse. Det tycktes dem som om de återvunnit den frihet,
utan hvilken lifvet blir fyldt af liklukt och
benrangelsfysionomier. Deras känslor, deras smekningar, deras
omfamningar blefvo vingar, som höjde dem upp i luften, där
rosenmoln simma för den friska brisen, upp från den kväfva
svartmullsjord, på hvilken de tyckte sig afkastat sina
kedjor. Så grepo dem nyheten och intensiteten i deras
fria hängifvelse åt hvarandra, i deras återvändande till
lifvets solsken och lifsglädje - -
Men huru korta äro icke alla illusioner - - och ju
starkare, ju kortare - -
För Olga var måhända dessa dagar de lyckligaste,
hon upplefvat och kom att upplefva. Det var en sorglös,
njutningsrik tillvaro utan någon så stark befläckelse, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
