Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Choulette betraktade henne melankoliskt och skakade på
hufvudet:
— Fru Marmet, fru Marmet, de som vi nämna med deras
jordiska namn ha ett annat namn, som vi icke känna, och
som är deras verkliga namn.
Fru Martin frågade Choulette, om han trodde att olyckan
behöfde öppna dörren för att komma in till en människa.
— Olyckan är uppfinningsrik och slug. Hon går genom
fönstret, hon smyger tvärs igenom väggen. Hon visar sig
icke alltid, men hon är alltid där. De stackars dörrarne ha
ingen skuld i den ovälkomne gästens besök.
Choulette varnade strängt fru Martin för att kalla olyckan
en ovälkommen gäst.
— Olyckan är vår störste lärare och vår bäste vän. Det
är af henne vi lära oss lifvets mening. Mina damer, när ni
lida, veta ni det som man bör veta, ni tro det som man bör
tro, ni göra det som man bör göra. Och ni ha den glädje,
som jagar bort förströelsen. Glädjen är skygg och trifs inte
vid fester.
Prins Albertinelli sade att miss Bell och hennes båda
franska väninnor icke hade behof af olyckan för att bli
fullkomliga och att åsikten om förädlingen genom lidandet var
ett grymt barbari, som var Italiens vackra himmel en fasa.
Då konversationen domnade af satte han sig åter ned vid
pianot och letade efter siciliennens graciösa och banala melodi,
rädd att komma in på en aria ur Trubaduren, som gick i
samma stil.
Vivian Bell utfrågade helt lugnt sina vidunder, som hon
hade ritat, och beklagade sig öfver att deras svar voro
absurda och narraktiga.
— I detta ögonblick, sade hon, skulle jag blott vilja
lyssna till några gobelinfigurer och höra dem berätta om
bleknade ting, gamla och sällsynta som de själfva.
Den vackra prinsen var nu långt ute på melodiens
dansande ström, och han sjöng. Hans röst svällde och bredde
ut sig som en påfågels stjärt, den aftog åter och dog bort i
några “ah! ah! ah!“
Den goda fru Marmet sade med blicken fästad vid
glasdörrarne:
— Där kommer visst herr Dechartre.
Han trädde in med ett lifligt och besjäladt uttryck af
glädje öfver det allvarliga ansiktet.
Miss Bell mottog honom med sitt fågelkvitter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
