En kulen höstdag i början af Oktober 1631, mellan tre och fyra veckor efter slaget vid Breitenfeld, satt uti ett af tornrummen på slottet. i Würzburg den sköna Regina von Emmeritz, biskopens systerdotter, jämte tre eller fyra af sina tärnor broderande jungfru Marias bild på en fana af hvitt siden, ämnad att föräras såsom ett segerrikt banér åt slottets besättning. De unga flickorna förde ett lifligt språk, ty slottets buse, den gamle girige biskopen, hade nyss dragit sin kos, såsom han föregaf, på en resa i stiftet, men i själfva verket för att undfly Gustaf Adolfs annalkande skaror. Fruktande för sina skatter, hade han därförinnan anförtrott stadens och slottets försvar åt den tappre ryttmästaren Keller med 1,500 man, och Keller, litande på slottets fasta läge vid stranden af Main, hade försäkrat hans högvördighet, att förr skulle kättarekonungen krossa sitt hufvud mot dessa murar, än någon af hans gudlösa följe skulle komma härin.
Den sköna Regina var knappast sexton år, hade lockar mörka som natten, kinder friska som dagens gryning och ett par svarta ögon, djupt glänsande likt tvenne stjärnor som vid midnatt spegla sig uti en enslig sjö. Hon var den gamle biskopens ögonsten; han hade lika ogärna kvarlämnat henne som sina skatter i berget, men Keller hade försäkrat honom att fasta, med kanoner späckade murar i en så orolig tid vore skönhetens säkraste värn, och Keller var en riddare af tro och ära; med en sådan skatt under sitt beskydd skulle han hellre begrafva sig under slottets ruiner, än kapitulera.
Fröken Regina lyftade sina mörka ögon från broderiet och såg genom det lilla tornfönstret ut öfver floden, där just nu en vagn, eskorterad af några ryttare, passerade öfver bron från staden till slottet. - Hvem kan den resande vara? utropade hon med den svärmande blicken, som endast sällan fästade sig på andra föremål, än den stora och sköna mariebilden af marmor i hennes bönkammare.
- Ack, utropade Kätchen, den yngsta och pratsammaste af tärnorna - ack heliga jungfru, hvad det ändå är roligt att lefva i krigstider! Hvar dag nya ansikten, ståtliga riddare, raska svenner och då och då ett litet gille i staden. Det är dock annat än att sitta här instängd i ett kloster och från morgon till kväll höra munkarne mässa de profundis. Ja, fortfor hon själfsvåldigt, måtte blott hans nåd biskopen blifva rätt länge borta!
- Kätchen, bannade Regina, akta dig att tala illa om munkarnes mässor! Kom ihåg att vår biktfader, pater Hieronymus, är medlem af den heliga inkvisitionen och att slottafängelset är både djupt och mörkt.
Kätchen blef ett ögonblick stum. Strax därpå återtog hon djärft:
- Vore jag i frökens ställe, skulle jag hellre tänka på den vackra grefven af Lichtenstein, än på den otäcka pater Hieronymus. Det är en ståtlig riddare; Gud gifvo att han återvände med seger från kriget mot kättarne!
- Och att de alla måtte utrotas med eld och svärd inföll en af tärnorna med andäktig uppsyn.
- Stackars kättare! utropade Kätchen leende.
- Tag dig till vara! upprepade fröken Regina med naivt allvar. - En kättare förtjenar intet förbarmande. Den som dödar en kättare får sju synder förlåtna, det har pater Hieronymus ofta sagt mig. Att hata kättarne är det åttonde sakramentet, och att älska en enda af dem är att förskrifva sin själ åt afgrunden.
Reginas svarta ögon blixrade vid dessa ord. Man såg att den värde paters lärdomar slagit djup rot i hennes själ.
Kätchen fällde icke modet. - Man säger att deras konung skall vara mild och ädel, att han beskyddar alla värnlösa och icke tillåter sina soldater något öfvervåld.
- Satan plär ofta förkläda sig i en ängels skepnad.
- Man säger att hans folk skall vara tappert och mänskligt. Jag hörde ju själf en gammal italiensk ryttare berätta för knektarne i vapensalen, huru sjuttio män af ett kättarefolk vid namn finnar i mer än en timme försvarat sin konung mot 1,500 neapolitanare. Och när de fleste af kättarne stupat, fingo de öfrige hjälp och seger; men därefter förbundo de sina sårade fiender på samma gång som sina egna.
Fröken Regina stod upp och ämnade häftigt svara, då i detsamma en tjenare visade sig i dörren och anmälde att grefven af Lichtenstein, sjuk af blessyrer, anländt till slottet och anhöll om gästfrihet. Den unga fröken, som i egenskap af biskopens systerdotter under hans frånvaro var att anse som slottets herskarinna skyndade genast ned att välkomna den anlände gästen, hennes släkting på långt håll. Tärnorna växlade blickar sinsemellan, likasom ansåge de denna händelse särdeles betydelsefull. Den sägen hade länge hviskats dem emellan, att den gamle biskopen utsett grefven till blifvande gemål åt deras unga fröken. Men förgäfves hade de sökt att upptäcka en rodnad på hennes kind vid underrättelsen om hans ankomst. Om fröken Regina hyste någon ömmare känsla, förstod hon åtminstone väl att dölja den.
- Är det sant, sade en af tärnorna att kättarekonungen vunnit en stor seger öfver de rättroende och nalkas hitåt med sin gudlösa här?
- Så säger man, svarade en annan. Men hit kan han ej komma. De våra hafva upprest det svenska helgonet Brigittas bild i hans väg i Thüringerskogen, och hon skall nog förstå att hejda hans framfart.
Under tiden hade fröken Regina låtit inreda åt sin gäst ett af biskopens egna rum och sörjt för all möjlig omvårdnad. Den unge grefve Fritz af Lichtenstein var en stolt och reslig yngling, mörk som en spanior och med ögon nästan lika blixtrande som Reginas. Han nalkades sin sköna värdinna med stapplande steg och likväl med blickar, för hvilka Regina nedslog sina. - Huru tackar jag icke himlen, sade han, för dessa blessyrer, som förskaffa mig lyckan att äga en så skön sjukvårderska!
Grefvens sår voro många, men icke farliga. Fången vid Breitenfeld, hade han kort därpå, ännu matt af blodförlust, blifvit utväxlad och ilat hit, för att i grannskapet af sitt hjärtas herskarinna återhämta krafter och hälsa.
- Men, tillade grefven efter denna berättelse, med oro förnam jag att fienden, lysten efter rof, lik en förhärjande ström vältrar sina massor hitåt till Frankens rika dalar. Desto fortare ilade jag att med er, sköna Regina, dela öden och faror. Var lugn! Königshofen skall göra fienden motstånd, och pater Hieronymus, hvilken, sårad som jag, undkommit från Breitenfeld, är sysselsatt att i hela fiendens väg upphetsa landfolket till motstånd.
- Och ni tror då, inföll Regina oroligt, att desse gudlöse kättare skola våga sig ända hit?
- Helgonens beskydd skall vaka öfver skönheten, genmälde grefven undvikande. För öfrigt skola vi snart erhålla säkrare nyheter.
Vid dessa ord blickade Regina ut genom fönstret och varseblef en trupp ryttare, som i sporrstreck ilade fram emot slottet.
- Jag bedrager mig icke, utropade hon det är pater Hieronymus själf som återvänder hit.
- Dåliga förebud! mumlade grefven mellan tänderna.
Fröken Regina hade sett rätt; det var pater Hieronymus som i detta ögonblick red öfver vindbryggan. Patern var till det yttre en liten och oansenlig man, blek och mager, med skarpa, energiska drag och djuptliggande håliga ögon, hvilkas ständigt oroliga blickar spejande flögo öfver alla föremål. Kring den svarta kåpan bar han ett rep af hampa, och därvid hängde ett långt svärd. Men icke mera sken från hans hjässa den kala tonsuren; sårad i hufvudet, bar han däröfver ett slags hufva eller kalott af läder, hvars svarta färg gjorde ett hemskt afbrott mot det likbleka ansiktet. Aldrig hade den fruktade jesuiten visat sig i en så afskräckande gestalt. Alla knektarne skyldrade, alla slottets tjenare skyndade att afvakta hans befallningar. En hemlig ängslan bemäktigade sig alla de kringstående. Det var som hade döden och olyckan i hans person ridit in genom slottet Würzburgs portar.
Patern mönstrade med en hastig blick det på borggården uppställda manskapet och hälsade därefter fröken Regina med ett småleende, som troligen var bestämdt att mildra det vidriga af hans första åsyn, men blott gjorde den ännu mera afskräckande.
- Sankt Patrik och alla helgon beskydde eder, nådiga fröken! Tiderna äro mycket onda, mycket onda. Den heliga jungfrun har tillstadt hedningarna att framtränga ända till våra portar - för våra synders skull! tillade han under ett andäktigt korstecken.
- Och Königshofen? frågade grefve Fritz, som anade svaret.
- Den trolöse kommendanten har gifvit sig.
- Men bönderne, som motsatte sig fiendens tåg öfver skogen?
- Alla förskingrade som agnar - för våra synders skull.
- Och den heliga Birgittas bild?
- De gudlöse kättarne hafva uppsatt den som kråkskrämma på ett åkerfält. Dock, fortfor patern och hans röst fick härvid en befallande skärpa - hvad är det jag ser, min dotter? Ni är ännu här och slottet är uppfylldt af kvinnor och barn, medan fienden hvarje ögonblick väntas för våra portar?
- Fröken Regina skall aldrig sakna beskydd, så länge denna arm förmår föra ett svärd, inföll grefve Fritz.
- Slottet är provianteradt för ett helt år, invände Regina undfallande. Men, vördige fader, ni är trött, ni är sårad och behöfver hvila. Tillåt mig att vårda edra blessyrer; ni är sårad i hufvudet?
- En småsak, min dotter, en obetydlighet. Hvem tänker nu på mig? Ni måste bort härifrån, bort på ögonblicket . . . till det fasta Aschaffenburg.
- Jag fruktar att det är för sent, utropade grefve Fritz, som från fönstret blickade öfver floden och staden.
- Heliga Maria, äro de redan här?
Jesuiten och fröken Regina ilade till fönstret. Aftonsolen kastade sitt sista skimmer öfver Würzburg och nejden däromkring. Man såg ryttare i sporrstreck ila öfver stadens gator, och mot slottet rörde sig redan en hel skara flyktande stadsbor, munkar och nunnor, hustrur och barn, hvilka i brådskan medförde en hel rad af packkärror med deras redbaraste egendom. Bortom staden åt Schweinfurtersidan på östra stranden af Main visade sig en skara ryttare, på hvilkas hotande, men försiktiga anryckande man utan svårighet kunde igenkänna den svenska härens förtrupper.
- Maledicti Fennones! utbrast jesuiten med ett obeskrifligt uttryck af hat i sitt bleka ansikte. - Desse kättare hafva vingar. Måtte jorden uppsluka dem!
Och han ilade ut att med fanatiskt nit ställa sig i spetsen för slottets försvar.
*
Biskopens slott, äfven kalladt Marienburg, reser sina gamla murar på en höjd invid vänstra stranden af Main. Mot flodsidan och staden är klippan lodrät och hög, men åt den motsatta sidan långsluttande och lätt tillgänglig. En skans i form af en halfmåne bildade här framför porten ett fast utanverk; hade fienden besegrat detta hinder, så väntade honom på inre sidan en djup, i klippan huggen graf, och kom han lyckligt däröfver, så stod i hans väg den inre och högsta slottsmuren, uppfylld af järnklädde krigare, beredde att med sina tunga luntbössor nedskjuta hvemhelst som nalkades eller, om han kom närmare, nedstöta honom med sina långa hillebarder, eller krossa honom med stora på muren samlade stenar. När man härtill lägger att enda passagen öfver floden var en trång bro och att slottets 48 kanoner beherskade hela staden och nejden vida omkring, så finner man att Keller, i spetsen för 1,500 tappre män och rikt försedd med alla behofver, hade något skäl att bedja den afresande biskopen vara vid godt mod.
Men äfven Gustaf Adolf hade ett viktigt skäl att, kosta hvad det ville, göra sig till mästare af detta slott. Tilly hade dragit till sig förstärkningar från alla håll och stod, få veckor efter slaget vid Breitenfeld, fullrustad och hämndlysten med 30,000 man under marsch från Hessen, för att undsätta Würzburg. Konungen uppfordrade staden och bröt in på malmarna, men det var redan sent lidet på kvällen, och anfallet måste uppskjutas. Följande morgon gaf sig staden. Men Keller hade begagnat nattens mörker att med hela sin styrka, en mängd flyktingar och stadens redbaraste egendom draga sig öfver till slottet, hvarefter han sprängde tvenne hvalf af bron öfver Main och stängde sålunda fiendens väg.
Dock vi återvända till slottet.
Denna natt hade ingen annan än de späda barnen sofvit i biskopens slott. Ständigt ankommo nya hopar soldater, munkar och kvinnor; rasslande inkörde den ena packvagnen efter den andra genom slottets port; hvalfvens ekon upprepade skyltvakternas rop, officerarnes befallningar och barnens grät, och mellan detta förvirrade slammer hörde man tydligen munkarnes mässor, hvilka i slottskapellet åkallade den heliga jungfruns och alla helgons beskydd öfver det hotade fästet, katolikernes starkaste värn i hela Frankerlandet.
För att inrymma hela denna människomassa, hade fröken Regina icke blott upplåtit biskopens egna rum, utan äfven de tvenne praktfulla gemak hon själf bebott i slottets innersta delar, och flyttat med sina tärnor upp i två små kamrar af östra tornet. Förgäfves föreställde man henne att denna punkt var utsatt för fiendens eld; hon hade här den bästa och vidsträcktaste utsikt på hela slottet, och detta läge ville hon icke bortbyta. - Hindra mig icke, svarade hon den varnande jesuiten, jag vill se kättarne blöda och stupa för våra kanoner. Det skall blifva en herrlig syn!
- Amen, svarade pater Hieronymus. Du vet, min dotter, att detta slott beskyddas af tvenne undergörande mariebilder, den ena af rent guld, den andra af förgylldt trä. Jag vill i ditt rum uppställa mariebilden af trä, hon skall afvända fienden ku1or som fjäderbollar från murarna af ditt torn.
Redan vid gryningen stod fröken Regina på utkik i sitt lilla tornfönster. Det var en glänsande syn, när morgonsolen gick upp öfver de höstliga kullarna med sina ännu grönskande vingårdar, genom hvilka Mainfloden slingrade sig lik ett glimmande bälte af silfver och guld i morgonens glans. Borta i staden var allt i rörelse; fyra svenska fotregementen ryckte därin med flygande fanor och klingande spel; man såg deras harnesk blänka i solen och officerarnes plymer svaja för vinden. Fruktan och nyfikenhet stridde vid denna syn om du unga flickornas hjärtan.
- Ser du, sade fröken Regina till Kätchen, de båda ryttarne i deras gula kyller, som rida i spetsen för kättarhopen?
- Hur ståtliga de se ut! Nu vika de om ett gathörn . . . nu synas de åter. Se blott hur alla ge rum för dem.
- Kalla hit grefve Fritz. Han har mer än två veckor varit i svenskarnes läger och känner deras förnämste män.
Grefven, som at sina blessvrer hindrades att deltaga i slottets försvar, följde villigt den sköna frökens kallelse. Emellertid hade svenskarne besatt staden och begynte i spridda hopar visa sig vid stranden och den sprängda bryggan. I detsamma begynte slottets kanoner att spela. Än här, än där slog en kula ned bland svenskarne, hvilka så godt de kunde sökte sig ett skydd bakom husen vid stranden.
- Heliga Maria, där föll en karl och blef liggande, utropade Kätchen, som ej kunde dölja sitt deltagande.
- Sankt Franciscus vare lofvad, det finns en kättare mindre i världen! inföll gamla Dorthe, fröken Reginas duenna, som af pater Hieronymus var satt att bevaka alla hennes steg.
- Men det är rysligt att skjuta ihjäl en människa.
Grefve Fritz smålog.
- Jungfru Kätchen, ni skulle ha sett slagfältet vid Breitenfeld! Niotusen döda. . .
- Det är afskyvärdt!
- Kan grefven säga mig, hvilka desse ryttare äro, som midt i kulregnet hålla vid stranden och tyckas bespeja slottets läge?
- Förlåt, min sköna kusin, krutröken börjar att skymma utsikten. Desse ryttare . . . på min ära, det är konungen själf och grefve Per Brahe. Jag beklagar dem, om pater Hieronymus igenkänner dem. Han skulle då rikta alla slottets kanoner mot denna enda punkt.
Vid dessa ord smög gamla Dorthe ur rummet.
- Huru, min kusin, ni beklagar kättarefursten?
- Hvarför blixtra edra ögon, sköna Regina, så mörkt vid dessa ord? Ni, så ädel och ömsint, förstår ni icke att man kan hysa deltagande för en tapper och ridderligt sinnad fiende? Konungen af Sverige är en hjälte, värd vår beundran i lika hög grad som vårt hat.
- Jag förstår er icke. En kättare!
- Himlen afvände att ni en dag får se honom inom dessa murar; ni skulle då bättre förstå mig . . . Ha, de reda sig att storma bron . . . de kasta plankor öfver de nakna hvalfbågarna. Vid Gud, det är djärft.
- Där föllo fyra på en gång! skrek Kätchen.
- Jag känner dem, utropade grefve Fritz, alltmera lifvad af stridens larm och det tilltagande kanondundret, som kom slottets murar att darra. - Jag känner dem det är skottarne. Det finns ingen tapprare trupp i hela den svenska hären; skottarne och finnarne gå alltid främst, där faran är störst.
- Å, ser ni, min kusin, edra skottar rygga tillbaka, de väga icke det farliga språnget.
- Det fordras också därtill mer än mänskligt mod. Tjugufyra fot under den smala plankan brusar floden.
- Två smärta officerare springa ut på plankan.
- Det är bröderna Ramsay, båda helt unga. Jag känner dem pä deras blåa fältbindlar. De älska båda samma dam och bära båda hennes färger, utan att därför älska hvarandra mindre.
- O himmel, beskydda dem! . . . Ah, heliga Maria, det är förskräckligt!
Och Kätehen gömde sitt ansikte i förklädet. De tappre skottarne hade icke hunnit på halfva plankan, innan man såg dem svikta, förlora jämvikten och hufvudstupa störta i floden. Ett ögonblick såg man dem kämpa mot vågen, men genomborrade af fiendens kulor, kände de sina krafter svika, den tunga rustningen drog dem till botten . . . än ett ögonblick och desse ridderlige ynglingar försvunno under vattenytan.
- Du gladde dig nyss åt kriget, sade fröken Regina med en köld, som motsades af hennes högt klappande hjärta.
- Ack ja, åt de vackra riddarne, åt musiken och banketterna, men icke åt det där! utropade Kätchen gråtande.
-Skottarne vika! ropade en af tärnorna.
- Ja, sade grefven betänkligt, men svenskarne börja att gå på båtar öfver floden.
- Skottarne springa ånyo ut på plankan
-Jag kunde tro det, svarade grefven kallt.
-Hjälp himmel, de komma öfver, de fatta posto på stranden. De våra göra ett utfall.
-Åkta er, fröken Regina, luta er icke ut så där genom tornfönstret. Svenskarne rikta sina stycken mot tornet.
- Är ni rädd, grefve? Regina smålog vid dessa ord.
Lichtenstein rodnade.
- Jag tror mig hafva tillräckligt bevisat motsatsen. Lyssna, och ni skall hvarannan minut urskilja ett hvinande, hvars orsak ni ej känner, och ett rassel, liksom af småsten. Jag skall säga er hvad det är. Det är kanonkulor, min fröken; ni skulle bättre förstå deras musik, om ej larmet därute döfvade er. Sedan en half timme ha de slitit stycke efter stycke ur tornets mur, och alltid nästan på samma punkt. Det är inga sockergryn, min kusin. Desse svenskar ha lärt sin konst af den vilde jägaren själf.
- Ni tror verkligen . . .?
- Att svenskarne vilja nedskjuta detta torn, för att med dess ruiner fylla slottsgrafven? Ja min kusin, och jag tror att de skola lyckas däri. Ni är intet ögonblick säker här, ni måste flytta härifrån.
-Strax, nådige herre, strax! Kom, fröken! utropade Kätchen och sökte med vänligt våld att föra sin unga herskarinna med sig.
Men Regina var i en exalterad sinnesstämning. Vanan att befalla, och törhända än mer det medfödda trots, som låg i bottnen hos denna af skarpa motsatser sammansatta karakter, förenade sig med den brinnande fanatism, som jesuiten förstått att ingifva henne från barndomen . . . hon tog ett steg tillbaka, fattade den förgyllda mariebild, som pater Hieronymus skickat till hennes beskydd, och ställde den framför sig i fönsternischen.
- Gå, sade hon, om ni är nog klentrogen att tvifla på helgonens beskydd! Jag stannar här kvar, och kättarnes kulor skola ingenting förmå mot . . .
Fröken Regina hann icke utsäga sin mening, innan en i sned vinkel mot muren studsande kula lösslog ett stycke af fönsternischens yttre kant. Ett regn af stenskärfvor och kalkstycken yrde in genom fönstret, kullstörtade mariebilden och öfverhöljde fröken Regina med damm.
- Bort härifrån! Ni ser det nu själf! utropade grefven.
- Låt oss gå! upprepade tärnorna utom sig af förskräckelse. Men Regina, ett ögonblick förvirrad, återvann strax sin fattning, lutade sig ned att upptaga bilden och sade med tillförsikt:
- De skola ej förmå något mot den heliga jungfrun.
Hon bedrog sig. Den heliga jungfrun af trä hade brustit i tre eller fyra stycken. På grefvens läppar spelade otrons satiriska smålöje, och numera ledde han utan motstånd sin bestörta kusin från det farliga rummet.
Medan detta tilldrog sig i tornet, hade Keller med raakhet och insikt ordnat slottets försvar. Han kunde icke hindra svenskarne att gå öfver floden, men hvarje steg närmare slottet bragte dem äfven närmare hans kanoner. Förfärligt sopade dessa de tappres leder; hela den dagen kunde svenskarne ingenting uträtta.
Pater Hieronymus med sina munkar vandrade kring på murarna, bestänkte kanonerna med vigvatten och gjorde korstecknet öfver fängpannorna. Den gamla Dorthe hade hviskat något i hans öra, och jesuitens hela upp. märksamhet hade vändt sig mot den punkt, där man nyss sett de båda ryttarne i deras gula kyller. Den vördige patern företog sig nu att själf rikta en af slottets gröfsta kanoner mot denna punkt; men innan han fyrade af, föll han på knä och läste efter hvarandra fyra pater noster och fyra ave Maria. Därpå small skottet, men förgäfres sökte jesuiten upptäcka någon verkan däraf. Oskadde, orörlige som förut, syntes de båda ryttarnes gestalter genom den skingrade krutröken. Hieronymus förmodade nu att fyra pater och fyra aven vore för litet, läste därför åtta sådana af hvardera slaget och lät kanonen dåna för andra gången mot samma punkt. Omöjligt! Kulorna syntes undvika de utkorade offren. Försynen hade ännu icke utmätt Gustaf Adolfs dödstimme, och Per Brahe ville den spara för Finland. Hvem kan beräkna hvad det blifvit af Sveriges segrar och Finlands bildning, om jesuitens mordiska kula träffat sitt mål!
Pater Hieronymus rasade. Än en gång ville han försöka sin lycka med tolf pater och aven, då någon klappade honom på axeln, och bakom honom stod en gammal soldat, som med grefven af Lichtenstein återvändt från svenska fångenskapen.
- Låt bli med det där, sade den gamle med varnande ton; det öder vårt krut utan nytta; den mannen ni siktar på är omöjlig att träffa: han är hård.
Jesuitens vidskepelse var i dylika fall större än hans slughet. Han vände sig hastigt om och mumlade sakta:
- Jag hade bort gissa det. Och hvaraf vet du att han är hård, min son? fortfor han, höjande rösten.
- Det hörde jag i svenskarnes eget läger. Konungen bär på sitt högra pekfinger en liten ring af koppar, fullristad med trolldomstecken. Den har han i sin ungdom erhållit af en trollkvinna i Finland, och så länge han bär denna ring, biter hvarken järn eller bly, hvarken eld eller vatten uppå honom.
Ingenting biter på honom, säger du? O, maledicti Fennones, hvi förföljen I mig öfverallt!
- Icke järn eller bly, fortfor soldaten hviskande, men om jag vågade yppa ett annat medel . . .
- Säg, min son! Du har på förhand absolution.
- Men, vördige pater, det är ett syndigt medel.
- För den heliga sakens bästa helgas alla medel af ändamålet. Säg ut, min son!
- Guld af en helgonabild . . .
- Nej, min son, nej det väga vi visst icke använda. Hade det varit en dolk af glas, ett fint dödande gift, det hade låtit höra sig, men guld af en helgonbild, nej min son, låt oss icke mera tänka därpå.
Emellertid hade mörkret inbrutit, och dödsarbetet för dagen var slut. De trötte krigarne uppfriskade sig med mat och dryck, och Keller lät utdela ädla viner för att stärka deras mod. Fröken Regina hade åter nedflyttat i ett af slottets inre rum; grefve Fritz hade gått till hvila. Snart ljöd i slottet endast skyltvakternas rop vid aflösningen, blandade med druckne soldaters plumpa visor och sorlet af den bankett, som Keller gaf sina officerare i stora vapensalen. Men i det praktfulla slottskapellet, där öfverst på altaret stodo jungfru Marias och frälsarens bilder af gediget guld, omgifne af apostlarnes bilder af bergfint silfyer, där var midnattens mässa redan förbi, och munkarne hade en efter annan smugit sig bort till hvilan eller - vinbägaren. Blott en ensam gestalt syntes ännu knäböjd vid altaret, och den eviga lampan kastade sitt matta skimmer öfver den bedjande jesuitens dödsbleka drag.
- Heliga Maria, bad han, förlåt din ovärdige tjenare, att han djärfves utsträcka sin hand till att råna en flik af din gyllene mantel. Du vet, o sanctissima, att det sker för ett godt och heligt ändamål, för att nedergöra din och den heliga kyrkans afsvurne fiende, kättarefursten, hvilken de hedniske finnarne hafva med sin gudlösa trolldom förhäxat mot rättrogne katolikers svärd och kulor. Gif att detta guld, som jag till din ära skär af din herrliga mantel, måtte genomborra den kätterske konungens syndiga hjärta, och jag lofvar dig, heliga Maria, att i stället för livad du förlorat skänka dig en kostbar skrud af sammet och äkta pärlor samt att dag och natt låta tre förgyllda vaxljus brinna för ditt beläte. Amen.
När pater Hieronymus slutat denna bön, såg han bäfvande upp, och
det förekom honom som nickade bilden i den eviga lampans sken sitt
bifall åt hans fanatiska bön.
