Fältskärns berättelser / Första cykeln / 3. Söderländskan i norden (1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

3. Söderländskan i norden.

Några mil söderom Vasa, inemot 63:dje latitudsgraden, gör finska kusten, som härtills gått rakt i söder och norr, en märkelig bukt åt nordost. Det stora blåa Bottenhafvet följer samma sträckning, smalnar ett ögonblick i Qvarken, vidgar sig åter och lutar sin höga hjässa mot Finlands bröst. Friare än annorstädes brusar mot dessa kuster den från Ishafvet kommande nordanvinden, tränges ihop mellan Qvarkens stränder och jagar dess vågor med förfärande vildhet mot klipporna. Midt i detta stormiga haf ligga Gaddens kala klipphällar med deras varnande båk och deras långt utskjutande ref. När fjällvinden skakar sina vingar öfver dessa farliga skär, då ve det fartyg, som icke med säkert styre och

158

lätt brassade segel vågar sig genom den trånga passagen vid Understen -- dess ofärd är viss. Men midt i sommaren, när vinden kantrar med solen från sunnan öfver västkant kompassen uppåt, då händer det sällsamma, att en lindrig nordan är den skönaste, mest kärkomna vind och bebådar långvarig klarhet med vackert väder. Då flyga många hundrade segel från kusterna utåt Qvarkens öar och grund, att utlägga sina skötar för flyttande stimm af strömming, och det oroliga brusande hafvet jollrar likt en älskande mor med sina döttrar, de grönskande öarna, som hvila vid dess barm.

Med undantag af Åland och Ekenäs, är ingen nejd af Finlands vida kuster så rik på en blomstrande skärgård, som Qvarken och dess närmaste östra strand. Otaliga öar och holmar, af hvilka de största äro Vallgrund och Björkö, ligga här kringstänkta, likt droppar af grönska i det vida blå, och bilda en egen församling, Replot kapell, bestående af idel skär och bebodd af idel fiskare. Så talrika äro dessa ögrupper, så oändeligt omväxlande äro sunden, så labyrintiskt krökta farlederna, att i en af dessa grupper, Michelsöarna med deras flera hundrade små holmar, en främmande seglare, inkommen dit, icke mera finner vägen ut, därest icke en infödd lots ledsagar hans kosa. Trettio kryssare vore otillräckliga att här förhindra lurendrejeri; det gifves endast ett medel att förekomma denna kusternas arfsynd, och detta medel, en lindrig tulltaxa med få förbud, har Finland de senare åren med framgång och till sin stora fördel försökt.

Vid samma tid som föregående kapitel beskrifva, således i medlet af Augusti år 1632, klöfvos Bottniska vikens böljor af kungliga svenska örlogsbriggen Maria Eleonora, destinerad från Stockholm till Vasa, för att

159

öfverföra de i Österbotten utskrifna rekryterne till tyska kriget. Det var en klar och vacker sommarmorgon. Öfver det vida hafvets fjärdar spelade denna obeskrifliga glans, som har någonting på engång så stort och så intagande skönt. Ett oändeligt snöfält belyst af vårsolen kan täfla därmed i prakt, men snön är stillheten och döden, den glimmande vågen är rörelse och lif. Ett haf i hvila och glans, det är storheten klädd i behagets löjen, det är en slumrande jätte som drömmer om strålar och blommor. Stilla höjes och sänkes hans barm, då gungar plankan under din fot, och du bäfvar icke; han kunde uppsluka dig i sin afgrund, men han breder i saktmod sin silfvermatta under din köl, och han, den starke, bär dig, bräckliga rö, som ett barn på sina armar.

Det var strax efter solens uppgång. Ombord på briggen rådde sjölifvets enformiga tystnad under morgonvakten, när ingen fara förestår. En del af besättningen sof ännu under däck, blott sekundchefen, insvept i en jacka af holländsk fris, promenerade af och an på akterdäck, styrmannen stod orörlig vid rodret, utkiken i märsen blickade ljudlös framåt, och här och där på fördäcket syntes en matros, än fastsurrande en tågända, än lappande sina stöflar, än bärande ved till kabyssen, än rengörande kanonerna, som skulle salutera Korsholm vid inloppet. Nutidens afmätta disciplin på ett krigsskepp var då nästan okänd; där funnos hvarken uniformer eller hvisselpipor eller hela detta system af signaler och kommando, som nu är så långt drifvet. En örlogsman skilde sig från en kofferdiman genom föga annat än storleken, bestyckningen, vapnen samt befälets och besättningens talrikhet. När man erinrar sig, att då ännu fanns hvarken brännvin eller kaffe ombord till

160

tröst mot morgonkylan -- af holländarne hade man redan lärt sig att använda en och annan buss tobak för detta ändamål -- så finner man lätt, att sjölifvet ombord på briggen Maria Eleonora föga liknade det på en af nutidens örlogsbriggar.

Vid den grönmålade relingen af akterdäcket stodo tvenne kvinnliga gestalter, insvepta i vida reshufvor af svart ylle. Den ena af dessa passagerare var liten till växten, visade under hufvan ett gammalt skrynkligt ansikte med ett par plirande grå ögon och hade ytterst väl ombonat sig i en tjock stoppad kofta af nürnbergerfilt. Den andra gestalten var lång, rak och smärt samt bar en tätt åtsittande kapott af svart sammet fodrad med hermeliner. Lutad mot relingen, betraktade hon dystert tankfull den förbiilande vågen och briggens glimmande kölvatten; hennes drag kunde man ej urskilja från däcket, men lyckades man uppfånga hennes bild ur den speglande vågen, så varseblef man ett bildskönt blekt ansikte, genomblixtradt af tvenne svarta ögon, hvilka i glans öfverträffade själfva den strålande vågspegeln.

-- Heliga Maria, utropade den gamla kvinnan pratsamt uppå en starkt prononcerad plattyska -- när skall detta eländet taga slut, som helgonen pålagt oss för våra synders skull? Säg, lilla fröken, i hvilken trakt af världen äro vi nu? Det förekommer mig, som vore det ett helt år sedan vi seglade från Stralsund, och sedan vi lämnade det kätterska Stockholm, har jag ej mer hållit räkning på dagarna. Hvar morgon när jag står upp, läser jag sju ave’n och sju pater noster, såsom den vördige fader Hieronymus lärde oss till beskärm för spökelser och ond trolldomsmakt. Man kan ju ej veta, om icke världen här tar slut, när vi kommit

161

så långt från den heliga rättrogna kyrkans område och kristna människor. Detta hafvet har ingen ända -- o det afskyvärda hafvet! Då prisar jag Mainfloden, som så fredligt flöt utanför vårt lilla tornfönster i Würzburg. Säg, lilla fröken, månne icke därborta vid himlens rand är jordens ände och vi segla med fulla segel rakt in i skärselden?

Den långa smärta flickan i sammetskapotten syntes icke lyssna på den munviga duennans utgjutelser. Den mörka glänsande blicken under de långa svarta ögonhåren hvilade svärmiskt på hafsytan, liksom för att i dess böljor läsa uttydningen af hjärtats drömmar. Och när stundom en lång kullrig dyning af forna stormar hvälfde fram under de små vågornas lek och briggen sakta krängde, så att relingen närmades vattenytan och spegelbilden i hafvet närmade sig flickan ombord, då for öfver de sköna bleka dragen ett löje på engång af vemod och stolthet, och hennes läppar rörde sig nästan ohörbart till att förtro hennes innersta tankar åt vågen:

-- Det är blott det stora och majestätiska i lifvet som förtjenar att älskas!

Därefter tillade hon, hänförd af denna tanke:

-- Hvarför skulle jag ej älska en stor man?

Och hon hviskade dessa ord med en hängifvenhet utan gräns. Men strax därpå for en rysning genom hennes smärta lemmar, en mörk blixt sköt fram ur den tindrande emaljen af hennes svarta ögon, och hon yttrade nästan darrande:

-- Det är blott det stora och majestätiska i lifvet som förtjenar att hatas! ...

-- Hvarför skulle jag ej hata ...?

Hon utsade icke meningen. Hon böjde sitt hufvud mot relingen, blixten i hennes öga försvann, och i dess

162

ställe kom en fuktig tår. Två mot hvarandra fientliga andar kämpade om denna glödande själ. Den ena sade till henne: älska! Den andra sade till henne: hata! Och hennes hjärta förblödde under den fruktansvärda kampen mellan ängeln och demonen, som sletos om hennes själ.

Det är öfverflödigt att nämna hvad läsaren säkert redan gissat, att den smärta flickan ombord på briggen Maria Eleonora icke var någon annan än fröken Regina von Emmeritz, den sköna svärmarinnan, som ville i Frankfurt am Main omvända konung Gustaf Adolf till katolska läran. Konungen, som kände människohjärtat, hade icke utan skäl ansett denna fanatiska flicka i stånd till allt, om hon framgent lämnades ett rof för jesuiternes inflytande. Han hade därför, icke af en hämnd, som var främmande för hans stora själ, men af ädelt mänskligt deltagande för en ung riktbegåfvad natur, beslutat för en tid bortskicka henne till ett fjärran land, där hon ej mera kunde nås af mörka munkars ingifvelser. Läsaren erinrar sig att konungen uttalade denna sin afsikt redan den märkvärdiga natten efter frankfurterborgarnes fest; och fram på sommaren skickades fröken Regina öfver Stralsund och Stockholm till den gamla stränga fru Märta Ulfsparre på Korsholm. Han anade icke, den ädle konungen, att den demoniska makt, ur hvars klor han ville rädda sin sköna fånge, följde henne ända till Finlands aflägsna strand. Ty fröken Regina hade frihet att till ledsagarinna välja den af sina tjenarinnor, till hvilken hon hade det mesta förtroendet, och hon valde icke den gladlynta blonda Kätchen, hennes goda genius, som bortskickades till sin hemort i Bajern, utan den gamla Dorthe, hennes amma, som, hemligt besoldad af jesuiterne, redan länge närt fanatismens glöd i den

163

unga flickans själ. Så stod dock den arma öfvergifna värnlöst prisgifven åt den mörka makt, som alltsedan tidigaste barndom snärjt med sina fruktansvärda läror hennes rika känsliga hjärta. Och mot denna makt hade hon blott att ställa en enda, men mäktig känsla, hennes beundran, hennes svärmiska kärlek för den store Gustaf Adolf, hvilken hon älskade och hatade på samma gång, -- hvilken hon varit i stånd att döda och för hvilken hon dock velat själf gå i döden.

Den kloka Dorthe syntes ana sin frökens tankar, lutade sig framåt, plirade med sina små ögon och sade med den förtroliga ton, som en tjenarinna i hennes ställning så lätt antager:

-- Aj aj ... står det så till? Komma de nu åter fram, de syndiga tankarna på kättarekungen och allt hans anhang? Jo, jo, djälvulen är slug, han vet hvad han gör. När han vill fånga en liten lättfärdig flicka af den vanliga sorten, så skickar han för hennes ögon en ung rödblommig sprätt med långa sirliga lockar och ett kavaljeriskt utseende. Men när han vill snärja en stackars öfvergifven flicka med stora stolta tankar och ädel håg, då kläder han sig i gestalten af en präktig segerherre, som vinner borgar och fältslag, och litet bryr sig det arma barnet om att den ståtlige segraren är en afsvuren fiende till hennes kyrka och tro samt reder bådas fördärf ...

Regina vände sina fuktigt glänsande ögon bort från hafvet och såg ett ögonblick med obeskriflig tvekan på sin gamla rådgifvarinna.

-- Säg, sade hon nästan häftigt, är det möjligt att vara på engång en ängel af ädelmod och ett odjur af elakhet? Är det möjligt att på engång vara den störste och den förhatligaste bland människor?

164

-- Djäfvulen. är mycket stor, svarade Dorthe kallt. Han är så stor, att han gärna ville vara Gud själf, om han det kunde. Därför är det en lätt sak för honom att synas som den störste bland människor.

Regina såg åter utåt hafvet. Morgonens fridfulla lugn låg öfver de glimmande fjärdarna och manade hjärtats stormar till ro. Den unga flickan teg.

Dorthe fortfor: -- Af deras frukt skall man känna de onda. Tänk, kära fröken, hvad ondt har icke den gudlöse konungen gjort vår kyrka och oss? Han har slagit många tusen af våra krigare, han har plundrat våra kloster och borgar, han har utdrifvit våra nunnor och helige fäder från deras gudliga boningar, och den fromme pater Hieronymus har hans folk, de kätterske finnarne, förskräckligt misshandlat. Oss har han drifvit bort i landsflykt till världens ända ...

Åter såg Regina bort mot öarna och fjärdarna i deras hulda morgonklarhet. När den mörka demonen hviskade hatet i hennes öra, syntes henne den strålande naturen predika idel kärlek. På hennes läppar sväfvade redan den hänförande tanken: hvad gör det, om han slagit tusende, om han utdrifvit munkar och nunnor, om han jagat oss själfva i landsflykt, hvad gör allt detta, om han är stor som människa och handlar efter sin tros ingifvelse! Men hon teg af fruktan, hon vågade icke bryta med hela sitt förgångna lif. Hon uppfattade i stället ett af Dorthes ord, likasom för att bortleda det åskmoln af hat och förbannelse, som med sin mörka dimma kringsvepte hennes hjärta midt i denna lugna kärleksfulla tafla af ett haf i sommarmorgonens friska glans.

-- Vet du väl, Dorthe, sade hon, att finnarne, som du hatar, bo vid kusten af detta haf. Ser du därborta

165

strimman af landet långt i öster. Det är Finland. Jag har ännu icke sett dess strand, och likväl kan jag ej afsky ett land, som sköljes af ett så herrligt haf. Jag kan icke tänka mig att onda människor kunna växa upp vid hjärtat af en sådan natur.

-- Alla helgon beakydde oss! utropade den gamla, i det hennes magra hand i hast gjorde korstecknet. -- Är detta Finland? Sankt Patrik bevare oss från att någonsin sätta vår fot på dess fördömda kust! Kära fröken, ni har då aldrig hört hvad man berättar om detta land och dess hedniska folk? Där råder en evig natt, där smälter aldrig snön, där ligga de vilda djuren och de ännu vildare människorna syskonsäng i hålor och klyftor. I skogen är det så tjockt af troll och vättar, att när man ropar en af dem vid namn, strax krypa hundrade otyg fram undan löf och grenar. Och inbördes förtrolla människorna hvarandra med allehanda ondt, så att när någon bär hat till en annan, förvandlar han sin ovän i ulfvaskepelse, och hvart ord de tala får lif, så att när de vilja göra en båt eller en yxa, säga de det, och strax hafva de hvad de säga.

-- En vacker målning är det du gör, sade Regina, leende för första gången på länge, ty hafvets friskhet verkade godt på hennes drömmande själ. -- Lyckligt är visst det land, där man skapar sig allt hvad man önskar med blott ett ord. Är jag hungrig och önskar en skön frukt, så säger jag: persika! och genast har jag persikan. Törstar jag, så säger jag: källa! och strax sorlar en källa vid min fot. Har jag sorg i mitt hjärta, så säger jag: hopp! och hoppet återvänder. Och längtar jag efter en älskad vän, så nämner jag hans namn, och han står vid min sida. Ett herrligt land vore Finland, om det är sådant du föreställer dig. Bodde vi också

166

med vilddjuren i en grop af den eviga snön, så skulle vi se på hvarandra och säga: fädernesland! Och i samma stund skulle vi sitta hand i hand vid stranden af Main under lindens skugga, där vi ofta sutto när jag var barn, och vår hembygds näktergalar skulle sjunga för oss, som fordom, sina ljufva driller.

Dorthe vände sig förtretad bort. Briggen styrde nu inomskärs, sköt med sakta fart förbi de yttersta klipporna, af hvilka många, som nu stå högt öfver vattenytan, den tiden ännu sköljdes af den salta vågen.

-- Hvad heter det långa skogbevuxna landet till vänster? frågade Regina den närastående rorkarlen.

-- Vargö, svarade mannen entonigt.

-- Nu hör ni det själf, kära fröken, utropade Dorthe. Vargö! Det är det första namn vi möta på Finlands kust, och det visar oss hvad vi ha att vänta.

Briggen vände nu åt norr, gick mellan Långskär och Sundom landet, fällde åter af mot öster, passerade Brändö, gick obehindrad öfver det grund, som nu från dessa vatten utestänger större fartyg, in i Vasa då för tiden ypperliga hamn och saluterade med sexton kanonskott Korsholms vallar.