Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Korsholms belägring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Försumma ej ett ögonblick, ers nåd, fortfor Meri,
utan att lyssna på Reginas fråga. De äro redan vid
porten, och fru Märta med sina sex knektar skall ej
förmå skydda er mot två hundrade. Fort! – kommer
ni ej ut genom dörren, så bind tillsamman lakan och
dukar och hissa er ned genom fönstret; jag skall mottaga er.
Regina begynte nu fatta att en fara förestod, men
långt ifrån att förskräckas däraf, hörde hon det med ett
hemligt nöje. Hon var ju en martyr för sin tro, bortslungad
till detta vilda land för sitt nit att vilja omvända
kyrkans mäktigaste fiende. Nu kom måhända den stund,
när helgonen unnat henne martyrkronan, dyrt förvärfvad
med själfva lifvet. Hvarför skulle hon fly en ära sådan
hon nyss förut besjungit? Var det icke den onde frestaren
själf, som i den bleka kvinnans gestalt ville locka henne
från en oförgänglig gloria? Och Regina svarade:
Et dixit diabolus: da te præcipitem ex hoc loco, nam
scriptum est: angelis suis mandavit de te, ut te tueantur,
ne ullo modo lædaris[1] Vid
dessa ord framträdde
månen förbi hörnet af muren och kastade sitt melankoliska
sken på den sköna flickans anlete. Hennes kinder glödde,
hennes ögon brunno af en svärmisk glans. Meri betraktade
henne full af förundran och rädsla... och åter
for det genom hennes föreställning, att det aldrig stod
rätt till med en varelse af så besynnerlig blick och med
så främmande ljud på läpparna. En obeskriflig förfäran
fattade henne, och hon flydde utan att veta hvarför,
bort i månskenet tillbaka till staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
