| 188 |
Knappt hade Meri -- ty den ensliga sångerskan var ingen annan än hon -- förstått den vilda hopens afsikt, innan hon med vindens hastighet ilade på genvägar tillbaka till Korsholm. Vid augustimånskenet, som
| 189 |
Meri stod som förstenad vid murens fot.
Men allt närmare hördes den vilda skarans sorl, redan såg man skenet af bränderna nalkas slottet. Då bemannade sig den vidskepliga landtkvinnan och höjde sin röst jämnt så att den kunde höras till fönstret. -- Fly, era nåd, sade hon snabbt på svenska, fly, en stor fara hotar er, soldaterne äro vilda och galna, man säger att ni velat mörda kungen, och man begär ert lif.
Regina såg den bleka hamnen i månskenet, och äfven för hennes inbillning uppstego alla de sägner hon hört om detta trolldomens land. Hon hade under tio månaders vistelse bland svenskarne i någon mån lärt sig förstå deras språk; hon fattade icke genast den andras mening, men ett enda ord var tillräckligt att fästa hela hennes uppmärksamhet.
-- Kungen? upprepade hon på bruten svenska. Hvem är du och hvad har du att säga mig om den store Gustaf Adolf?
| 190 |
-- Försumma ej ett ögonblick, ers nåd, fortfor Meri, utan att lyssna på Reginas fråga. De äro redan vid porten, och fru Märta med sina sex knektar skall ej förmå skydda er mot två hundrade. Fort! -- kommer ni ej ut genom dörren, så bind tillsamman lakan och dukar och hissa er ned genom fönstret; jag skall mottaga er.
Regina begynte nu fatta att en fara förestod, men långt ifrån att förskräckas däraf, hörde hon det med ett hemligt nöje. Hon var ju en martyr för sin tro, bortslungad till detta vilda land för sitt nit att vilja omvända kyrkans mäktigaste fiende. Nu kom måhända den stund, när helgonen unnat henne martyrkronan, dyrt förvärfvad med själfva lifvet. Hvarför skulle hon fly en ära sådan hon nyss förut besjungit? Var det icke den onde frestaren själf, som i den bleka kvinnans gestalt ville locka henne från en oförgänglig gloria? Och Regina svarade: Et dixit diabolus: da te præcipitem ex hoc loco, nam scriptum est: angelis suis mandavit de te, ut te tueantur, ne ullo modo lædaris[1] Vid dessa ord framträdde månen förbi hörnet af muren och kastade sitt melankoliska sken på den sköna flickans anlete. Hennes kinder glödde, hennes ögon brunno af en svärmisk glans. Meri betraktade henne full af förundran och rädsla... och åter for det genom hennes föreställning, att det aldrig stod rätt till med en varelse af så besynnerlig blick och med så främmande ljud på läpparna. En obeskriflig förfäran fattade henne, och hon flydde utan att veta hvarför, bort i månskenet tillbaka till staden.
| 191 |
Emellertid hörde Regina allt upp i sin kammare sorlet från slottsgården. Den druckna hopen hade hejdats af en väl tillbommad port och stod larmande utanför under hotelse att icke lämna sten på sten af hela slottet, därest man icke genast till dem utlämnade trollpackan. Men fru Märta, nyss väckt ur sin söta sömn, var icke den som lät skrämma sig. Hon hade varit med vid mer än en belägring i sina unga dagar och förstod som en klok kommendant, att en fästning icke faller för stora ord. Den som vinner tid vinner allt, tänkte fru Märta, och hon lät därför underhandla om kapitulation, med begäran att veta hvad de stormande egentligen ville och hvarför de ville det. Under tiden framsöktes ett halft dussin rostiga musköter, hvarmed slottets invalider beväpnades; de sex fångknektarne utrustades med klubbor och pikar; själfva pigorna fingo order att gripa till såstängerna, hvarmed under klubbekriget mer än en af Flemingens ryttare fått sin bane. Så utrustad, tyckte sig fru Märta med fog kunna afbryta alla underhandlingar, trädde därför i egen person fram till insidan af porten Och begynte en skurläxa, som innehöll ord och inga visor.
-- I ursinniga lymlar, skrek den tappra frun med mera kraftiga, än just fina ordalag -- måtte hin håle taga er, så många I ären, försupna öltrattar! Packen eder på ögonblicket er väg, eller, så sant jag heter Märta Ulfsparre, skolen I få smaka mäster Hans på ryggen, I ärkebestar, fyllbultar, ärelöse skälmar och nattskojare!
Mäster Hans var nämligen en ansenlig karbas af flätad rotting, som sällan lämnade fru Märtas hand och för hvars eftertryckliga moraler alla slottets invånare hyste en djup respekt. Men vare sig nu att den stojande hopen icke kände mäster Hans? förträffliga egenskaper,
| 192 |
eller att fru Märtas ord under larmet hördes blott af de närmast stående, skaran fortfor att tränga på under höga rop, och den bastanta furuporten knakade i sina fogningar. »Ut med trollpackan!» skreko de vildaste, och några af dem hade redan begynt kasta bränder mot porten i mening att antända den.
Fru Märta hade på vallen tvenne klunsiga kanoner från Gustaf I:s tid, Höken och Dufvan kallade. Deras oskyldiga bestämmelse hade redan länge varit den att besvara inkommande fartygs salut samt vid högtidliga tillfällen, såsom namnsdagar och kungliga förmälningar, med ljudelig stämma tolka den allmänna pligtskyldiga förnöjelsen. Nu låg visserligen vallen utanför slottets dåvarande enda befästning, det höga planket af furu med järntaggar uppå, och kanonerna voro följaktligen lättare åtkomliga för fienden än för de belägrade själfva. Men fru Märta räknade ganska riktigt ut, att en kanonad från vallen både skulle imponera på fienden och tjena som nödskott för att hitkalla undsättning från örlogsbriggen och staden. Hon lät därför tvenne af knektarne under skydd af natten smyga dit ut, ladda Höken och Dufvan samt strax efter skottens affyrande -- med löst krut, förstås -- i största hast retirera till slottet igen.
Verkan häraf var ögonblicklig. Larmet och skriket tystnade plötsligt, och fru Märta lät icke tillfället gå sig ur händerna.
-- Hören, I tjufpack -- skrek hon, uppklifven på en stege, så att hennes hvita nattmössa syntes i månskenet en half aln öfver porten -- därest I icke på fläcken packen eder bort från kunglig majestäts och kronans slott, skall jag låta mina kanoner skjuta er sönder och samman som kålstjälkar, I skräflande fyllesvin! Veten I väl att arga hundar få rifvet skinn, och den kyckling
| 193 |
som sticker sin hals i räfvens gap får se sig om hvar hufvudet sitter. Jag skall låta hugga er i stycken, ert rackarfölje -- fortfor fru Märta allt mera uppretad -- jag skall hacka er till mäsk och kasta er för...
Olyckligtvis fick den tappra kommendantskan icke fullborda sin hjältemodiga harang. En af hopen därute hade funnit på marken en rutten rofva och slungade den med sådan skicklighet mot den i månskenet glänsande hvita nattmössan, att fru Märta, träffad midt i pannan, var nödsakad retirera och för första gången i sitt lif icke fick tala till punkt. Bland hopen uppstod nu ett outsläckligt skratt, och med detsamma hade fru Märtas anseende lidit en ohjälplig afbräck. Allt mera öfvermodig stormade fienden mot porten, gångjärnen bågnade, plankorna sviktade, slutligen instörtade ena porthalfvan med ett förfärligt dån, och hela skaran af de belägrande inrusade med ens på slottets inre gård.
Nu hade man kunnat hålla tre mot ett, att fru Märta blifvit tvungen att kapitulera. Men nej, hon drog sig flinkt med hela sin styrka i det inre af slottet, tillbommade ingången och placerade sina skyttar i fönsterna med hotelse att nedskjuta den förste som gjorde ett försök att intränga. Så resolveradt mod hade vid hvilket annat tillfälle som helst icke förfelat sin effekt, men den larmande hopen i sitt öfvermod hvarken hörde eller såg. De främste begynte att med en funnen järnstör gifva den bommade dörren stöt på stöt...
Då uppstod bland de ytterste förvirring och rop... de mellerste vände sig om och sågo genom den instörtade porten, så långt man kunde se i det ovissa månskenet, hela vägen fylld med hufvud vid hufvud och musköt vid musköt. Det var som hade en armé vuxit upp ur jorden, för att i grund förgöra fridsförstörarne. Var det
| 194 |
För att förklara den oväntade syn, som nu framtedde sig för den stormande hopens blickar, måste man erinra sig, att en stor del af kringliggande traktens allmoge strömmat till staden för att blifva vittne till rekryternes aftåg. Det bör också nämnas, att Storkyro bondekungen kvarstannat öfver natten i staden, förmodligen i hemlig väntan att af briggen Maria Eleonoras besättning få höra nytt från Bertel. Soldatkrogens brand och den larmande hopens tåg mot Korsholm hade satt hela Vasa i rörelse, och när Meri i fullt språng anlände, besvärjande sin far att rädda den fångna fröken, fann hon villiga öron öfverallt. Österbottningen är fort slagfärdig, och när bönderne erforo den oförrätt, som nyss förut blifvit tillfogad Bertila, deras ypperste man, vaknade hos dem den gamla förbittringen mot soldaterne. De glömde, att många af deras egna söner och bröder nyss iklädt sig rekrytjackan, de kunde omöjligt försumma en så ypperlig anledning att, både i mänsklighetens namn och till försvar för kronans slott, gifva knektarne stryk. De tågade alltså med Bertila i spetsen, vidpass hundrade man starke, till slottets undsättning, och hvad man i månskenet kunde taga för pikar eller musköter, var föga annat än i hast tillgripna stänger och gärdsgårdsstörar, det vanliga vapnet i större bataljer på denna ort.
Så snart knektarne märkte sig vara anfallne utifrån, sökte de dölja sin förvirring med höga rop och hotelser. Ovisse om fiendens styrka, började redan somlige af dem
| 195 |
-- Har jag icke sagt eder det, skrek fru Märta tappert ur fönstret; har jag icke sagt eder, fyllbultar, tjufstrykar, sju gånger skall man tänka, innan man sticker näsan mellan viggen och trädet, och har svansen kommit i räfsaxen, är intet annat råd än bita den af. En stor mun behöfver en bred rygg, och hållen nu själfva till godo med att betala fiolerna. -- Och därmed drog sig fru Märta tillbaka, sannolikt af fruktan för en ny påhälsning af ruttna rofvor.
Den andra rösten från vallen var en gubbes ännu kraftfulla stämma, som tillropade soldaterne:
-- Viljen I sträcka gevär och utlämna edra anförare, så få de öfrige fritt aftåg. Hvarom icke, så skall det blifva en dans, hvars make Korsholm ännu icke sett, och vi skola nog sörja för att stråkarna hartsas.
-- Må alla gastar anamma dig, bondlymmel! svarade från gården en röst, på hvilken man tydligen kunde igenkänna den lustige sergeanten Bengt Kristerson. -- Hade jag dig mellan mina näfvar, jag skulle, blitz-donner-kreutz-Pappenheim, lära dig att bjuda ärliga
| 196 |
Lyckligtvis var ingen af soldaterne beväpnad med eldgevär och ganska få med sidovapen, emedan rekryterne ännu icke erhållit sådana. De fleste hade, utom sina slocknade eldbränder och några sönderbrutna körredskaper, endast vedträn, ryckta i hast från en på gården stående vedtraf. Sålunda utrustad, stormade skaran mot porten.
Vid första sammandrabbningen mottogos soldaterne med så kraftigt haglande rapp af gärdsgårdsstörarne, att mången med blodigt hufvud drog sig tillbaka. Men innan kort blef trängseln i porten så stark, att ingen arm kunde höjas, intet rapp gifvas, och nu uppstod mellan de främste ett ursinnigt brottande, medan de ytterste från båda sidor trängde på och slutligen sammanpressade de främste så tätt, att ingen kunde röra arm eller fot och man hvart ögonblick kunde vänta att klämmas till döds. Här sågos järnarmar förgäfves söka att kullkasta sin fiende, breda skuldror förgäfves söka att bana sig en väg genom den hopklämda massan. Slutligen blef tryckningen inifrån så stark, att böndernes främsta leder sprängdes eller kullstörtades och vidpass hälften af knektarne bröt sig en väg utåt den friare planen utanför vallen, medan den öfriga hälften, ånyo inspärrad, måste kvarblifva på slottsgården.
Nu först begynte en formlig batalj. Man slogs med störar och vedträn, med piskor och knytnäfvar. Här haglade månget hugg, som bättre användts på Isolanis kroater; här utfördes mången rask bedrift, som bättre passat på Tysklands slagfält. Soldaternes styrka, ehuru till antalet öfverlägsen, var af porten delad i tvenne från hvarandra afskurna kårer och råkade snart på underbalans. En del af dem, och det var de yngste rekryterne,
| 197 |
Och öfver denna tafla af larm och stoj, af klagan, segerrop, hotelser och vild inbördes fejd, sken den silfverklara augustimånen, lik ett himmelskt öga, ned på jordens själfförskyllda ångest och nöd. Alla vikar strålade i månskenet; i trädens löf och i det fuktiga gräset glimmade millioner daggdroppar likt pärlor i högsommarens gröna skrud. Hela naturen andades ett obeskrifligt lugn; en mild svalka från det stora blanka hafvet i väster drog sakta fram öfver kustbygderna, på afstånd hördes dyningens enformiga sorl mot stränderna, och aftonens stjärnor blickade tysta och tindrande ned i de dunkla vattenspeglarna.
När gården befanns tom, vågade sig fru Märta och hennes fångknektar åter ut, för att på närmare håll åskåda striden vid vallarna. Den tappra frun fann sig utan tvifvel befogad att ånyo på sitt sätt deltaga i fejden, ty man hörde henne ljudeligen ropa till bönderne:
-- Rätt så, gossar, trummen friskt på, låten käppen spela; mången har dansat efter sämre fioler.
| 198 |
Och till soldaterne skrek hon:
-- Sliten med hälsan, mina barn, hållen till godo litet kvällsvard, Korsholm bjuder hvad huset förmår. Varen tillfreds, er trollpacka är i godt förvar, Korsholm har goda reglar och bommar, också för er, skojare!
Men likasom ett nyckfullt öde velat beslå den hederliga frun med osanning och bringa all hennes försiktighet på skam, såg man i samma ögonblick en hög och svart kvinnlig gestalt på höjden af vallen afteckna sig mot den månljusa natthimmeln.
Fru Märta kände orden af häpnad förstelna på hennes läppar, när hon i gestalten igenkände sin väl förvarade fånge. Huru fröken Regina kommit ut genom låsta dörrar och slutna fönster, var för den goda frun en så obegriplig gåta, att hon i ögonblicket smittades af den vidskepliga tron på den främmande flickans förbund med mörkrets makter. Hon förglömde alldeles alla anstalter att gripa flyktingen och väntade ingenting mindre, än att se stora svarta vingar växa ut på gestaltens skuldror och att se denna i skepnad af en ofantlig korp höja sig emot det stjärnströdda himlahvalfvet. Läsaren åter kan lättare finna en naturlig förklaring. Stridens gny och de båda kanonskotten hade hörts ända upp till Reginas ensliga kammare. Hvarje stund väntade hon att blifva gripen af bödlar och släpad till en säker död, och så herrlig syntes henne lotten att dö för sin tro, att hennes otålighet i högsta grad stegrades, när gnyet därnere fortfor, men ännu efter en timmes förlopp ingen mänsklig fot hördes närma sig hennes dörr. Slutligen rann i hennes svärmiska själ den tanken, att mörkrets furste afundades hennes sköna lott och att striden därnere var af honom tillställd, för att i stället för en glorrik död bereda henne ett tynande lif i
| 199 |
Korsholms belägring.
| 200 |
fängelset utan vinning och utan fröjd. Hon erinrade sig den sjungande kvinnans råd att genom sammanbundna lakan och dukar nedhissa sig genom det öppna fönstret; snabbt fattade hon sitt beslut och stod några minuter därefter i alla de stridandes åsyn på vallen.
Allteftersom desse varseblefvo den höga gestalten däruppe i månskenet, grepos de af samma vidskepliga förfäran, hvilken nyss hade förlamat fru Märtas kvicka tunga. Striden afstannade efter hand af sig själf och fortfor blott på de aflägsnaste punkterna; vän och fiende syntes fattade af en gemensam fasa, och närmast kring vallen uppstod en tystnad så djup, att man kunde i fjärran höra hafvets dofva sorl mot kiselstränderna.
Och fröken Regina talade med en röst så hög och klar, att den, om icke hennes svenska varit så bruten, ganska väl kunnat förstås af alla de kringstående.
-- I Belials barn, sade hon med en stämma, hvars i början lindriga darrning snart öfvergick till fasthet och lugn -- I folk af den kätterska tron, hvi dröjen I att taga mitt lif? Här står jag, utan vapen, utan något mänskligt beskydd, med den höga himmelen öfver mig och jorden och hafvet vid mina fötter, och säger till eder: eder Luther var en falsk profet; det finnes ingen salighet, utom den rättrogna allmänneliga katolska kyrkan. Därför omvänder eder till den heliga jungfrun och alla helgon samt bekännen påfven vara Kristi ståthållare, såsom han visserligen är, att I mån från edra hufvuden afvända Sankt Görans svärd, som redan är höjdt att förkrossa eder. Men mig kunnen I döda, till att besegla min tros sannfärdighet; här står jag, hvi dröjen I? Redo är jag att falla för min tro!
Det var fröken Reginas lycka, att hennes tal icke förstods af dem, till hvilka det var ställdt. Ty så stark
| 201 |
-- Det är icke en människa af kött och blod, det är en skugga, sade betänkligt en gammal Vöråbo. Jag tycker mig se månen lysa tvärsigenom henne.
-- Det må vi fresta, utropade en lurfvig Ilmolabo och lade sin grofva hand tämligen hårdt på Reginas skuldra.
Ögonblicket var afgörande. Den unga flickan vände sig om och såg angriparen med så mörka, djupa, glänsande ögon rätt i ansiktet, att denne, betagen af en förunderlig känsla, genast drog handen tillbaka och smög skamflat sin väg. Honom följde en stor del af de närmast stående. Ingen kunde förklara makten af dessa svarta ögon i nattens månsken, men alla kände inom sig deras hemlighetsfulla inflytande.
| 202 |
Om få minuter var platsen omkring Regina tom, striden hade upphört, och en sent omsider anländ patrull gjorde slut på oväsendet genom att arrestera de motsträfvigaste.
Men ännu länge fortfor den af klubbekriget fostrade rivaliteten mellan bönder och soldater, mellan den idoga plogen, Finlands stolthet, och det segrande svärdet, som vid denna tid drog ut att tämja själfva den romerske kejsaren.
Om Regina säges denna gång endast, att hon villigt, dock med en suck öfver sin mistade martyrkrona, lät sig återföras i den mörka, ensliga fängelsekammaren under fru Märtas vård. Men Bertila med sin dotter återvände till Storkyro, den gamle med tankar på en kommande storhet, den unga med minnen af en förgången fröjd. Och bör man därvid noga märka, att allt detta tilldragit sig under två dagar af sommaren 1632, således före konung Gustaf Adolfs död, som förmäles i slutet af första berättelsen.
Och dagar och månader gingo, och mänskliga öden bytte gestalt, och det ilande ordet nödgas hejda sin flygt och förstummas ett ögonblick i förbidan på kvällar som komma. Ty fältskärns berättelser varade, liksom barnets glädje och sorg, en enda aftonstund -- nog kort för dem som med vänskap hörde därpå, och kanske nog lång för de andra. Men aldrig klipptes berättelsens tråd i sitt halfva lopp, utan att unga och gamla tänkte vid sig: det kommer dock mera. Och det måste fältskärn lofva. Han hade så mycket att förtälja ännu om den halfspunna härfvan af tvenne släkters öden, och nästa gång spinnes den säkert längre, om icke till slut, så likväl till »pasmen», som säger att garnet uppnått sin rätta längd
[1] Och djäfvulen sade: »Gif dig
här utföre, ty det är
skrifvet, han har gifvit sina änglar befallning om dig, att de
bevara dig, så att du i ingen måtto skadas.» Jämför Matth.
4: 6, där lutherska texten afviker från den katolska.
