Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Korsholms belägring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller att fru Märtas ord under larmet hördes blott af
de närmast stående, skaran fortfor att tränga på under
höga rop, och den bastanta furuporten knakade i sina
fogningar. »Ut med trollpackan!» skreko de vildaste,
och några af dem hade redan begynt kasta bränder mot
porten i mening att antända den.
Fru Märta hade på vallen tvenne klunsiga kanoner
från Gustaf I:s tid, Höken och Dufvan kallade. Deras
oskyldiga bestämmelse hade redan länge varit den att
besvara inkommande fartygs salut samt vid högtidliga
tillfällen, såsom namnsdagar och kungliga förmälningar,
med ljudelig stämma tolka den allmänna pligtskyldiga
förnöjelsen. Nu låg visserligen vallen utanför slottets
dåvarande enda befästning, det höga planket af furu
med järntaggar uppå, och kanonerna voro följaktligen
lättare åtkomliga för fienden än för de belägrade själfva.
Men fru Märta räknade ganska riktigt ut, att en kanonad
från vallen både skulle imponera på fienden och tjena
som nödskott för att hitkalla undsättning från
örlogsbriggen och staden. Hon lät därför tvenne af knektarne
under skydd af natten smyga dit ut, ladda Höken och
Dufvan samt strax efter skottens affyrande – med löst
krut, förstås – i största hast retirera till slottet igen.
Verkan häraf var ögonblicklig. Larmet och skriket
tystnade plötsligt, och fru Märta lät icke tillfället gå
sig ur händerna.
– Hören, I tjufpack – skrek hon, uppklifven på en
stege, så att hennes hvita nattmössa syntes i månskenet
en half aln öfver porten – därest I icke på fläcken
packen eder bort från kunglig majestäts och kronans
slott, skall jag låta mina kanoner skjuta er sönder och
samman som kålstjälkar, I skräflande fyllesvin! Veten
I väl att arga hundar få rifvet skinn, och den kyckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
