Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den andra kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlek, som dock intet annat är, än en halmlåga, brunnen
i dag, förbrunnen i morgon, och utan makt att värma
en enda känsla till glöd. Gå, grefve Bertelsköld, med
er höga och rena kärlek, som ni själf kallar den och
som intet begär där den har allt att befalla – gå, sök
i er nord ett hjärta, fruset och kallt som ert; inbilla er
att ni älskar, stackars tok, där ni dock endast predikar
en hjärtlös moral, och trösta er därmed att icke ha anat,
icke kännt och icke förtjent den kärlek, som ensam är
värd att kallas den högsta. Grefve, ni är för liten för
mig – ni är feg!
Bernhard sprang upp med glödande kinder.
– Furstinna! – utropade han och såg henne rakt
och djärft in i de svarta ögonen med en blick, som
icke var mindre stolt än hennes – väg edra ord, när ni
talar till en finsk soldat! Det ges uttryck, som skymfa
äfven i den skönaste mun. Vid himlen, ni trotsar för
mycket därpå att ni är kvinna – och en kvinna som
jag älskar.
– Jag upprepar det, grefve Bernhard, ni är feg.
Ni vägrar att svära den ed jag begär, och jag skall säga
er hvarför ni vägrar det. Ni anar att ni skall svära en
mened och ni fruktar att den skall bereda er lyckas fall.
Vid alla helgon, det är en dubbel skymf – det är trolöshet
och feghet på en gång – och jag är en kvinna, ni har
rätt, ni skulle annars ej ostraffadt förolämpa mig. Gå,
min herre, gå! gå! gå! – utbrast den lidelsefulla flickan,
hvars vrede var utan gräns, liksom hennes kärlek – gå
– jag har aldrig älskat er, jag hatar, jag afskyr er!
Och i öfvermåttet af sin harm nedsjönk furstinnan
Lodoiska på grässoffan och begynte, lutad mot en ekstam,
gråta så häftigt, så hejdlöst, som ett vildt bortskämdt barn,
när man vägrar att i ögonblicket uppfylla dess nycker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
