- Project Runeberg -  Fältskärns berättelser / Andra cykeln /
180

(1899-1901) Author: Zacharias Topelius With: Carl Larsson, Albert Edelfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Slutet af kung Carls jagt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Modern sökte tysta den lille och lyckades för en
stund, men det dröjde ej länge, innan vår gode Per
åter fick sikte på jägaren och ropade så högt att alla
kringstående hörde det:

– Se där är den beskedlige kungen, som gaf mig en häst.

Den tysta aningen, som redan länge hade grott hos
flera bland bröllopsgästerne, fick nu en oväntad bekräftelse
ur barnets mun. Man begynte att med förlägna
blickar betrakta hvarandra, och snart märkte de främmande
jägarne till sin stora förtret, att rundt kring dem
bildade sig en tom ring och, att en mängd personer
ställde sig att begapa dem på behörigt afstånd. Strax
gaf konungen sina vänner ett tecken och närmade sig
dörren för att i tysthet draga sig ur spelet. Men ryktet
om hans närvaro hade som en löpeld flugit genom hela
bröllopsskaran och äfven hunnit till åskådarne ute på
gården, hvilka nu i sin tur strömmade in, för att också
få se en skymt af landsens unge herre och konung.
Trängseln i dörren blef därför så stark, att i den stunden
ingen slapp in eller ut, och där stod nu kungen, förlägen
och brydd huru han bäst skulle undkomma folkets efterhängsenhet.

Vid samma tid hade drottningen, prinsessan, Bertelsköld
och hoffröknarna trängt sig i dörren, för att betrakta
konungen, och stodo nu fångna, inklämda mellan
dem som ville ut och dem som ville in. Äfven unga
prästmor från Saltvik hade velat draga sig undan med
sin pilt, förlägen öfver den villervalla hans lilla pratsamma
tunga åstadkommit. Barnet blef klämdt och började
gråta; en närastående sjöman tyckte det vara synd om
den lille och lyftade honom på sina breda axlar, för att
hjälpa honom ur trängseln.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:20:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faltskar/b/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free