Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Vattuprofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordning, den där vid handen gifver, att en människa,
kastad bunden i vattnet, utan djäfvulens bistånd måste
af vattnet uppslukas
[1].
Jane nedlyftades från kärran. Hennes händer och
fötter sammanbundos stadigt, obarmhärtigt hårdt med
starka tåg, och i detta jämmerliga tillstånd bars hon ut
på en låg brygga, som sträckte sig utåt, nära det djupaste
stället af ån. Icke ett ord eller en klagan undföll hennes
läppar. Men åskådarnes nyfikenhet steg till sin höjd.
I detta ögonblick voro, så långt man kunde se, alla
plank, alla tak och i synnerhet bron uppfyllde af gapande
munnar och utsträckta halsar; ja soldaterne i spetsgården
voro tvungne att med pikar och korsgevär afhålla de
påträngande.
– Hundra daler mot femtio att hon flyter! ropade
samme rödbrusige borgare, som en stund förut hade
förargat Larsson.
– Vare sagdt, svarade denne med en harmfull och
utmanande blick på sin vederdeloman.
Ännu i sista ögonblicket ute på bryggan frågade
rättens tjenare med hög röst den anklagade, om hon
ville godvilligt bekänna sig skyldig. Hopen darrade af
fruktan att hon skulle göra det. Men från Janes läppar
hördes endast ett sakta, men beslutsamt nej.
Detta nej var afgörande. Tvenne starka karlar
fattade den olyckliga, en i fötterna, en under armarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
