Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Familjen Bertelsköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda syskonen gingo att dela arresten. Men inne
i sängkammaren fortfor en rådplägning mellan grefvinnan,
hennes sällskapsdam och unge grefve Torsten.
– Gösta är alltför lätt ledd till oseder, sade modern
ursäktande. Det är skada att han ej har ett bättre
passande sällskap än betjening och bönder här på
Majniemi.
Fröken Sinclair, ännu echaufferad, nämnde ett ord
om den alltför själfständiga min, som slottets underhafvande
togo sig. Hon hade just i trädgården med
förtjusning studerat en ny roman af Scudéry, då hon
oförmodadt blef angripen af ... och därvid såg hon flera
af trädgårdsdrängarne arbeta på kort afstånd ifrån henne,
men ingen hade rört en fot, för att komma henne till
hjälp. Ja förvaltaren, som kom öfver gården, hade understått
sig att skratta ...
Torsten upptog denna anmärkning på ett sätt som
vittnade om de aristokratiska grundsatser han tidigt insupit
af sin lärare, kanske till någon del af sin far.
Majniemi, sade han, har alldeles för länge saknat en
herre på stället. Folket har vant sig att lefva på egen
hand; det måste vänja sig vid den beroende ställning
som tillkommer det. Han tyckte ej illa om förvaltaren; det
såg ut att vara en bra karl, men alldeles för egenmäktig.
Hofmästaren hade berättat om en mycket klandervärd
uppstudsighet. Sådant borde förekommas en annan gång.
Grefvinnan betraktade tankfull den sköna utsikten.
– Låt säga förvaltaren, sade hon vårdslöst, att han
ej vidare lär Gösta plöja. Låt säga honom att underdånighet,
yttre och inre, är hans pligt och hans folks.
Kom, Torsten, se hit! Ser du den glimmande blåa randen
där bortom löftopparna? Det är hafvet, Torsten! O hvad
storheten är skön, när den förstår att vara mild!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
