Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Veteranen från Breitenfeld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
13. Veteranen från Breitenfeld.
Grefve Bertelsköld hade blott vid förbifarten hunnit
kasta en blick på Korsholm, där hans mor suttit
fången. Detta rum, där han nu hvilade och som, efter
hans faders beskrifning, måste ha varit hans farmors,
fängslade lifligare hans inbillning. Med dess minnen
förenade sig alla sägnerna om de två fientliga makter,
som kämpade om hans släkts öden. Han, som fordom
bebodde rummet nästintill, hade slungat öfver namnet
Bertelsköld en morfaders förbannelse från släkte till
släkte. Hon, som fordom bebodde denna kammare,
hade ställt däremot, lik en värnande sköld, en mors
välsignelse. Och dunkelt inväfdes i dessa nattens halfvakna
drömmar den sagolika, hemlighetsfulla traditionen
om konungens ring. Det förekom grefven, som sträcktes
mot honom i mörkret en svart hand och räckte honom
den förlorade ringen åter. Med begärlighet grep han
efter sin skatt, men då ljöd i natten hans farmors
sorgsna varnande röst: »tag honom ej tillbaka, tag
honom ej!» Och den svarta handen med ringen försvann,
och där blef åter tyst – blott en aflägsen suck dog
bort uti natten.
Slutligen tog dock tröttheten ut sin rätt, och grefven
föll i en djup och stärkande sömn. Vårmorgonens tidiga
sol sken in genom det lilla fönstret och skimrade öfver
hans än i åldern sköna hufvud; kanske var det hans
farmors ande, som såg på honom så moderligt ömt och
så strålande klart. Det var ej sonen, det var sonsonen,
som ärft hennes hjärtas mildhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
