Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 30. Solglimtar genom moln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand, medan ni ägde att bjuda mig allt, och mottog den,
när ni kallade eder själf en förlorad man!
– Skulle jag någonsin glömma det, så har du
rättighet att påminna mig därom.
– Nej, min grefve, var viss att det gör jag icke.
En hustru skall icke skåda ned på sin man, eller beherska
honom, vore det också blott med ett minne af det
förflutna. Jag säger er detta för sista gången, medan
jag ännu är fri. Sedan ni upphöjt mig till er jämlike,
blir jag er tjenarinna och underkastar mig allt hvad en
kvinna bör.
– Din hand, att du är min!
– Tag den, i Guds den Allsmäktiges namn!
Och hon räckte honom handen, hvilken han kysste.
Denna handtryckning var deras förlofning, oryggligare än
om den varit beseglad med tusende vittnen.
– Nu skall jag åter blifva frisk af glädje, hviskade
den sårade med tårfulla ögon.
– Ja, du skall blifva frisk af glädje och frisk af
en bättre läkedom än själfva kungens lifmedikus kan
erbjuda dig, svarade Ester Larsson varmt.
– Säg om detta du! Det är länge sedan jag hört
ett så ljuft ord. Detta du skall blifva min läkedom och
du själf min lifmedikus.
– Det ena hindrar icke det andra. Jag vet en
doktor, bättre än kungens – eller hellre en doktorinna.
– Det kan icke vara någon annan än du.
– Hvem vet? Men nu skola vi bereda oss på att
spränga en klippa.
– Du tror då att kungen ...
– Kungen är ett berg, måladt på duk, men jag
vet ett af granit. Och det är min far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
