Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 37. Två bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkhopen. Bland dem som längst och ifrigast kastade
sina mössor i luften var gymnasisten Erik Ljung. Var
det en inbillning, eller såg han verkligen kungen hedra
honom särskildt med en nådig nick? Erik var öfvertygad
därom, och så länge ännu dammet steg efter
vagnarna från vägen uppåt Ny-Carlehy hörde man Erik
ropa: lefve kungen! hurra! tilldess att hans stämma slutligen
liknade en hes tuppkycklings, hvilken förgäfves söker
att med idkeligt galande häfda sitt manliga anseende.
Men nordens »sol» fortsatte sin resa genom Österbotten,
såsom den redan förut citerade hofpoeten beskrifver
på följande vältaliga sätt:
Resan fortsättes tu Nycarleby,[1]
Der hvar en får skåda vår Hjelte.
Men ögonen mättades icke förty,
Skönt folket sig kring Honom stälte.
Jacobstad hunnit til hundrade år[2]
Då Konungen derom framtågar;
Borgaren derför med nöje utgår,
Sin Konung lyckönska, han vågar.
I gamla Carleby Soken och Stad[3]
Behagar vår Hjelte at gästa,[4]
Sådant gör Bonden förnögder och glad,
Som axen i hatten vil fästa,
Dermed at visa den lyckliga skörd,
Som timar då Hjelten dit länder:
Allena af Himelen äst Du hit förd;
Ty sluter jag Dig i Hans händer.
Nalkas nu Brahestad, Metala Byn,[5]
Der tusende kommo tilhopa;
Hvars och ens fägnad den föres i skyn,
At Bergen de svarande ropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
